Oktober 2012. Entoto Mekane Yesus Church i Addis Abeba, Etiopien, är fullsatt till sista bänk och vid den kitschiga altarduken längst fram står musikerna redo för vigsel. Snart ska en av mina bästa vänner, Elin Risberg, och hennes blivande man Tariku, gå in hand i hand till tonerna av ”Jag älskar dig Jesus, jag vet du är min”. Det är omöjligt att hålla tårarna tillbaka.
Just kärleken till Jesus och till varandra var det som förde Elin och Tariku samman. Hon var lärare för unga tjejer som lämnat ett liv i prostitution och han hade vigt sitt liv åt att hjälpa gatukillar till en dräglig tillvaro. Båda arbetade för hjälporganisationen som Tariku grundat som tjugoåring. När de blickade framåt var det den typ av liv de ville fortsätta med. Men livet tog en annan vändning.
En dryg vecka innan bröllopet fick Elin och Tariku beskedet att Tariku drabbats av kronisk leukemi. De två månadernas enorma trötthet fick en förklaring.
– Vi hade fattat att något var allvarligt fel och när vi först fick beskedet blev vi jättejätteledsna. Jag fick panik. Samtidigt kände vi: Nu vet vi vad det är, vi vet vad vi kämpar mot. Det är som alla brukar säga; att ovissheten är värst, berättar Elin när vi nu möts i hennes tvårummare i Piteå.
Veckan före bröllopet blev surrealistisk.
– Jag kommer ihåg att vi fick bära Tarikus benmärgsprov från labbet till sjukhuset. Vi gick på gatorna i Addis med provet i ett litet kuvert, så att vi skulle hinna få provsvaren innan folk från Sverige började komma till bröllopet. Det var en väldigt konstig situation.
När det sedan var dags för bröllop visste Elin och Tariku redan att äktenskapet inte skulle bli enkelt. Men de valde ändå varandra, hur livet än skulle te sig.
”In sickness and in health”, lovade Tariku.
”In sickness and in health”, upprepade Elin.
Nu har det snart gått sex år sedan bröllopsdagen och drygt två år sedan Tariku dog. Sonen Esaias är fyra år och full av energi. Han har sin fars anletsdrag, samma gångstil och stolta hållning.
Esaias låg i magen när familjen flyttade till Sverige. När han fyllt två månader fick de beskedet att Tariku inte svarade på medicineringen. Några månader senare blev han inlagd på Umeå sjukhus och förbereddes för stamcellstransplantation.
I det läget stod Elin inför ett dilemma. Både Tariku och Esaias behövde henne, men det var svårt att ha ett litet barn på sjukhuset samtidigt som det fanns en stor infektionsrisk.
– Tariku hade ingen annan familj i Sverige och gick igenom en otroligt tuff behandling med många komplikationer. Jag behövde vara där, så Esaias var mycket hos mina föräldrar. Jag kan tänka på det ofta, gjorde vi rätt?
Att bo på sjukhus beskriver Elin som fruktansvärt.
– Jag har inget problem med sjukdomsmiljön egentligen, men det är märkligt att bo på andra människors arbetsplats. Det var omöjligt att få till en vardag. Ibland var Tariku jättedålig och ibland mådde han ganska bra.
Situationen var pressad och Elin berättar att hon fick syn på sidor hos sig själv som hon inte kände igen. Hon gick med ständig hög puls, ett konstant stresspåslag som gjorde henne lättirriterad.
Hon blev arg på människor på ett sätt hon inte brukar bli. Dessutom var oron för Tariku överhängande.
– Jag var hela tiden rädd för att han skulle dö och kunde vakna på natten: Andas han?
Innan Tariku lades in pratade Elin och han en del om döden. Även om hoppet om tillfrisknande fanns, talade de om praktiska saker som var Tariku skulle vilja bli begraven. Och så pratade de om hur otroligt smärtsamt det skulle vara att vara ifrån varandra. Sorgeprocessen hade många lager.
– Att min man skulle vara sjuk hela livet var en sorg, att vi inte skulle kunna få fler biologiska barn var en annan. En tredje sorg var att vi inte skulle kunna bo i Etiopien igen.
Under hela sjukdomstiden gav Tariku Elin perspektiv. En sommardag när en vän berättat om sin härliga tillvaro med vänner, sol och bad, beklagade Elin sig för Tariku. Varför var deras liv sjukdomskorridorer, provsvar och ständig oro inför nya besked?
– Då frågade han mig ”Vad handlar livet om? Är det att åka till stranden, ha massor av pengar eller köra en fin bil? Nej Elin, det handlar om att lära känna Gud och tjäna människor.”
Tarikus tro var stark som sten. Det lade Elin märke till redan 2007 då de var med på samma missions- och biståndskurs i östra Afrika. Elin gjorde det som en del i en utbildning vid Viebäcks folkhögskola. Inför Afrikaresan fick alla i klassen frågan om att försöka hitta en sponsor för att finansiera deltagandet för en etiopier som saknade egna medel. Elins föräldrar kände sig manade. Då visste de inte att den de betalade för var Tariku, som flera år senare skulle bli deras svärson.
Elin fastnade för Etiopien och åkte tillbaka flera gånger. När hon var där och skrev sin c-uppsats i utvecklingsstudier började hon se Tariku på ett nytt sätt. Hon imponerades av hans sätt att älska både människor och Gud i praktisk handling och än i dag beskriver hon det som hans mest framträdande drag. Kort efter att han fått sin cancerdiagnos sa han: ”Min sjukdom förminskar inte Guds helighet”.
I den övertygelsen levde han.
– Det var inte att han inte var ledsen. Han var besviken, men han drog det inte till att det skulle betyda att Gud inte var god. Han var så övertygad om Guds godhet och helighet.
– Jag kunde däremot vara helt förtvivlad och fråga: Varför blir du inte helad? Han svarade bara: ”Jag vet inte, men jag vet att Gud är med oss”. Det var inte påklistrat över huvud taget, ingen uttalad strategi att inte klaga. Det bara föll sig naturligt för honom att tänka så. Individen var inte i centrum, Gud var det.
Tariku dog den 1 december 2015. Precis som Elin gjort under det senaste året satt hon vid sjuksängen. Tillsammans med vännen Malin tog hon avsked. Bad och tackade Gud för Tarikus liv.
– När Tariku dog blev det tydligt att jag fick ta över hans stafettpinne, som att få ett arv att förvalta. Jag kände att jag inte kunde sörja Tariku på ett sätt som talade emot allt det han levt för. Han litade på Gud in i det sista. Ska jag sörja genom att vända mig bort från Gud eller bli arg på Gud? Det skulle vanhedra honom.
Kunde det bli en börda, något som blev jobbigt att leva upp till?
– Nej, det var hundra procent inifrån och egentligen ganska naturligt att vilja hedra den som dött. Karaktäristiskt för den första sorgetiden är ju att man tänker på den som dött; väljer musik, blommor och kläder till begravningen som man tror att den som dött hade gillat. Jag ville att det som hände i mitt hjärta också skulle vara något Tariku kunde hålla med om.
– Det var många människor som sa: Du får vara arg på Gud. Man får skrika. Är du inte besviken på Gud? De ställde ledande frågor vilket gav mig utrymmet att vara arg om jag ville. Jag visste att det var okej, att det var bibliskt, att Gud tål det. Just eftersom det utrymmet fanns, fanns också en frihet att inte bli arg. Plus att jag nog var för slut för att orka ta en fight med Gud mitt i mitt livs största sorg.
Läs också: Min man dog – de första veckorna var jag handlingsförlamad
Elin är välformulerad kring sorgen. Smärtan och saknaden finns där, men tar olika skepnader ju längre tiden går. Det svåraste är fortfarande ensamheten. Från att ha bollat allting med Tariku, samtalat i timmar, även under sjukdomstiden, blev det tyst. Dessutom dök praktiska frågor, som Elin aldrig tidigare haft anledning att fundera över, upp. Plötsligt var hon 27 år, änka och ensamstående mamma. Inte student och singel som hon hade varit några år tidigare.
– Änka låterså dramatiskt. Jag funderade mycket på när man går från att vara änka till att vara singel. Är jag gift längre? Man kan ju inte vara gift med en död person. Sedan uppstod många praktiska frågor, som hur länge jag skulle ha vigselringen på mig, eller hur ofta det var rimligt att besöka graven.
– Många sa bara: Gör det som känns bäst. Men jag visste inte vad som kändes bäst. Jag kände så mycket hela tiden, vad kände jag egentligen? Det var jättesvårt och jag famlade mycket kring struktur och regelverk, någon tradition eller sed. Kan ingen säga till mig gå till graven en gång i veckan? Jag minns att jag googlade ”ring + änka”.
När Elin blev änka var sonen Esaias två år. Många försökte trösta med att ”barn ger så mycket glädje, vad bra att du har honom”.
– Men det var jättejobbigt faktiskt. Jag orkade inte vara med honom, åtminstone inte hela tiden, för det var så fysiskt och psykiskt ansträngande. På ett sätt var det bra att man får en slags struktur när man har barn, man måste göra vissa saker, men samtidigt blev jag fysiskt slut och då blev jag ännu mer ledsen.
Elin drabbades av utmattning och blev sjukskriven från jobbet som projektanställd på Älvsbyns folkhögskola. I dag är hon tillbaka på jobbet och hon har också mer ork att hitta på saker med Esaias. Men att vara ensamstående är inte enkelt.
– Det svåra är att jag ska ta alla små och stora beslut. Hur ska vi göra med skärmtiden? Borde vi flytta? Jag hatar att inte ha någon att ta det med. Det är bara jag som ska laga mat. Bara jag som ska skola in på förskola. Jag märker hur jag vill prata mycket om barngrejer med andra föräldrar. Hur gör ni? Vad spelar era barn för spel?
– I perioder tänker jag mycket på hur Esaias kommer att påverkas av att inte växa upp med sin pappa. Ens pappa är en sådan otroligt viktig person och han har ingen pappa. Och då känner jag att jag vill täcka upp för båda rollerna, vilket inte går. Tariku var inte bara en person till, utan han var Esaias pappa.
Läs också: Helena Swärd: Gud bär även när min saknad tar över
Esaias vill cykla och vi förflyttar oss från lägenheten till uteplatsen på gården. Men först är han sugen på något sött. Elin skär upp stora skivor vattenmelon.
– Vet du vad, vi åt jättemycket vattenmelon när vi var på sjukhuset, säger Elin till Esaias.
– Gjorde vi? Typ så här mycket, säger Esaias och sträcker ut båda armarna medan munnen är röd av fruktkött.
När Esaias går till sin cykel pratar jag och Elin om hur man pratar med barn om sorg. Elin berättar att hon försöker göra det så naturligt som möjligt. Hon vill inte att det ska bli ”Nu ska jag berätta om din pappa” utan snarare någonting som är närvarande hela tiden. På flera ställen i lägenheten sitter foton av Tariku uppe. I sovrummet hänger ett stort inramat bröllopsfoto. Vi tittar i fotoalbum från Esaias första år i livet. Året då Tariku under omständigheterna mådde bra, medicinen gav effekt och han, Elin och Esaias kunde ha lite vanligt, om än mer krävande, familjeliv.
– Jag vet att Tariku inte ville något hellre än att se sin son växa upp. Han var en sådan otroligt närvarande pappa, när han var med Esaias skärmade han av allt annat. Att ta hand om Esaias nu är ett förtroende jag fått, men samtidigt är det omöjligt för mig att tänka in vad Tariku hade velat. Jag vet hur han var som pappa när Esaias var elva månader, men utifrån det är det svårt att tänka ut vad han hade velat nu när Esaias är fyra.
Vad lärde du dig av Tariku?
– Att lita på Gud.
Svaret kommer snabbt.
– Och att inte vara rädd för människor, att inte bry sig så mycket. Tänk vad mycket energi jag skulle ha om jag inte brydde mig om människors tyckande. Jag kommer ihåg att Tarre sa: ”Vad förväntar du dig? Att människor ska applådera för dig hela tiden?” Han hjälpte mig att fokusera på rätt saker i livet.
I sorgeprocessen har Elin fått hjälp av sin samtalsperson på sjukhuskyrkan, av att lyssna på lovsång och få stöd både av vänner och den husförsamling hon är med i. Sedan ett år tillbaka följer Elin andra unga änkor via Youtube, vilket varit till hjälp. Det svåraste är fortfarande ensamheten i föräldraskapet, att inte ha någon att prata med. Och att Tariku inte är där. Det finns så mycket som påminner om honom.
– Jag tänker ofta: Tänk om han var med nu. Tänk om han kunde se att Esaias kan cykla.
Från håll ropar Esaias.
– Titta mamma vad snabb jag är!
