Edith, 8 år:
Jag brukar bli arg när mamma och pappa inte gör som jag vill. När jag till exempel försöker säga en sak, då vill ju jag min sak, men då kanske de inte inte lyssnar på mig. Då blir jag riktigt arg, eller inte riktigt arg, kanske lite mer sur-arg.

Men jag blir också arg när mina köttätande växter inte äter de flugor som jag har samlat ihop åt dem. Sen läste jag på nätet att de här köttätande växterna bara äter en viss sorts flugor. Det känns bra att bli arg på ett sätt för det är skönt att få ut alla sina känslor. Det kan också vara kul att se folk tänka, ”va jag visste inte att hon kunde skrika”. Det känns tryggare att bli arg när jag är hemma än när jag är på kalas.

Petrus, 10 år:
Jag kan bli arg på mina föräldrar när jag till exempel gjort läxan och så säger jag till dem ”mamma och pappa nu har jag gjort läxan”. Och sen tjugo minuter frågar de i alla fall: ”Petrus, har du gjort läxan?”

Men jag blir arg på andra också. När jag är i skolan kan jag till exempel bli arg på dem som svär av någon helt onödig eller dålig anledning, när de svär bara så där. Det är irriterande att de svär för mycket. Sen blir jag också arg på dem som sparkas onödigt hårt i fotboll. När man känner att de gör det med flit fast de säger att det inte var meningen.

Ruth, 9 år:
Jag har blivit arg när jag har velat leka med en kompis och så frågar jag mamma och pappa och så säger de nej. Och då kanske jag och min kompis redan har pratat med varandra och sagt att i morgon kan vi leka och då kan vi göra det här och det här. Sen blir det inte av för att mamma och pappa säger nej.

Jag kan också bli arg när jag har gått och tänkt att i dag kan jag och pappa åka och simma så att jag får vara själv med pappa. Sen frågar jag pappa, men det blir inte så som jag har tänkt mig utan han säger nej och att vi kanske kan göra det en annan dag. Då blir jag riktigt arg.

Läs mer: Var alltid överens inför barnen