”Skäms inte för att du är människa.” Orden från Tomas Tranströmers mest kända dikt är mer aktuella än någonsin.
När vi fick vårt första barn för tio år sedan var det precis i samma veva som FN:s första klimatrapport skapade stora rubriker. Jag minns tydligt känslan av vånda över att välkomna ett nytt oskyldigt liv till en värld som så uppenbart var förvriden.
Något av det mest nedslående jag har läst hittills är artiklarna om forskningsrapporten som visar att det bästa man kan göra för klimatet är att inte ”skaffa barn”. Varje ny människa kommer på sikt att bidra med 58,6 ton koldioxidutsläpp per år, enligt rapporten (citerad i DN 1/4), vilket vida överstiger effekterna av att till exempel sluta köra bil eller undvika flygresor. Nyordet för dagen stavas ”flerbarnsskam”, efter en krönika av Hanne Kjöller (DN 4/3).
Lösningen på hur vi ska rädda vår existens är alltså att vi ska sluta finnas…
Det svåra med svåra frågor är att de är så svåra. Klimatet är en komplex historia, och vi berörs både personligt och kollektivt. Varje strå till stacken är självklart viktigt, och samtidigt kan inte enskilda individer bära staters och multinationella företags bördor. Förnekelse grasserar i skuggan av de högljudda radikala åsikterna, och vid horisonten skymtar både världsdikatur och anarki.
Frågorna är också många. Vad behövs för att vi ska finna hopp, som är den nödvändiga grunden för att orka göra någonting alls? En del söker svaren i tekniska lösningar och nya uppfinningar – vi hittar på något, helt enkelt, som ställer allt till rätta igen! Andra finner dem i att frivilligt backa ifrån det moderna samhällets livsstil, flytta ut i skogen och ha självhushåll.
Men de allra flesta av oss lullar fram i någon sorts bred mittfåra, gör så gott vi kan, ändrar några av de val vi kan påverka, kanske byter semesterdestination och veckomeny. Och hoppas att det stora ska hända någon annanstans.
Som människor har vi ett ansvar för skapelsen, ett ansvar som vi uppenbarligen inte har skött. Men lösningen på våra tillkortakommanden går enligt den kristna tron genom bekännelse, förlåtelse och en ny chans. Och skam känns inte som en konstruktiv väg framåt. Lösningen är inte utplåning utan upprättelse, av såväl människor som skapelse. En sådan väg går väl ihop med att ta sin del av ansvaret, och kan hjälpa oss att sortera ut extrema förslag som pekar rakt in i den avgrund som vi vill undvika.
När jag stod med min nyfödda baby i famnen och funderade över om det verkligen var rätt att bli förälder, sa en klok vän: ”Vem vet, det kanske blir just ditt barn som en dag hittar nya lösningar på klimatproblemen!”
Att välkomna och bejaka livet är alltid rätt. För ”livet är människornas ljus”, som det står i en annan bra text(Joh 1:4). Det är en bättre drivkraft än skam.
