Det finns en låt av Veronica Maggio där hon sjunger om hur mötet med kärleken får henne att vilja bli bättre. Hon ska sluta ta svart-taxi, börja gå i terapi, tänka efter.

Jag lyssnar på låten samtidigt som jag tittar på det lilla knytet i min famn. Hon som funnits utanför magen i en vecka och som tittar förundrat på mig.

I samma stund överfalls jag av en rusande kärlek. Tänk att det här är min dotter! En helt ny människa att älska. Lilla Hedda, jag vill att hon ska växa upp stark och trygg och vara med och göra den här världen bättre och vackrare. Och jag vill vara den bästa mamman jag kan vara för henne.

Min nyfödda dotter får mig att vilja bli bättre. Sådan är kärlekens kraft. Hädanefter, ska jag vara bra för dig, tänker jag och sjunger med i Maggio-låten.

När Hedda fortfarande låg i magen funderade jag ovanligt mycket på klimatkrisen som vi är mitt uppe i. Det är inte så konstigt med tanke på att jag var i stånd att sätta ett nytt människoliv till världen. En värld där temperaturen stiger, ekosystem rubbas och viktiga insekter dör.

Mot bakgrund av allt det här känns det ännu mer angeläget att hädanefter vara bra. För min dotters skull. Jag måste ta hänsyn till miljön. Att titta in i min dotters blåa, oskyldiga ögon gör att det inte längre känns som en stor uppoffring att sluta flyga, äta mestadels vegetariskt, bo enklare och vara noga med källsorteringen. De får mig snarare att vilja göra mer. Engagera mig politiskt, ifrågasätta industriernas utsläpp.

För ingenting känns viktigare än att Hedda och alla hennes kompisar som föds nu ska ha en ljus framtid och en frisk planet att bo på.