Terapeut Christina Halldorf svarar:
De där små minigesterna i vardagen, som man kanske inte ens reflekterar över, betyder mer än man tror. Ett litet tecken på ömhet, en hand på kinden eller en kram i förbifarten, stärker samhörigheten och skapar en känsla av trygghet i relationen. Ändå är det alltför ofta just de gesterna som får stryka på foten när vi har mycket omkring oss och känner oss stressade. Som om även de blir till krav, förväntningar att uppfylla. När de i själva verket hjälper oss att slappna av lite.
När behovet och betydelsen av närhet skiljer sig åt mellan parterna, kan det vara en ögonöppnare att läsa om de olika ”kärleksspråken”, till exempel i boken Kärlekens fem språk av Gary Chapman. Där beskriver författaren hur vi som personer kan ha olika förstaspråk för hur vi uttrycker kärlek. För någon kan det vara just närhet, medan det för andra kan vara tid tillsammans eller kanske praktisk omsorg. Det kan hjälpa oss att förstå och tolka varandra mer positivt, när vi inser att den fixade matlådan eller de nya vinterdäcken betyder kärlek. Trots att vi själva kanske mer hade uppskattat en stund tillsammans i lugn och ro. Om vi har ett tydligt förstaspråk, är det ofta det vi både ger och vill ha tillbaka. Konsten kan vara att lära sig fler språk, att bli vän med att ge det man kanske inte är riktigt van vid. Att ge det den andre längtar efter, inte främst det jag själv vill ha. Och att se det vi faktiskt får.
Läs också: Vilket är ditt kärleksspråk? Gör vårt test!
Inte sällan händer något med intimitet och närhet efter att barn kommit in i relationen, framför allt kvinnor kan ge uttryck för en ”närhetsmättnad”. Kanske handlar det helt enkelt om trötthet, när barnet somnat får man äntligen rå sig själv en stund. Om man då uppfattar att ens partner också vill ha något av en, kan man bli avvisande, fast det inte alls betyder att man inte älskar den andre.
Det där beteendet kan dröja sig kvar även sedan barnen blivit stora. Man kanske undviker kramen, inte för att man inte vill ha den, utan för att man inte vill ha mer än så. Men man säger inte det, utan agerar bara undvikande. Kanske hoppas man att partnern förstår varför, men i stället gör han sin egen tolkning, vanligtvis negativ, om vad undvikandet står för. Och så börjar en otrygghet i relationen växa till.
Hur ska jag göra, frågar du. Din fru säger sig vara nöjd med er relation. Kanske är det tid för dig att säga att för dig känns det inte så gott i relationen som det gjort tidigare, att det börjat kännas ensamt. Du kanske tycker att du redan har sagt det, men i allmänhet är vi inte så tydliga med varandra att våra mest ömtåliga budskap når fram. Vi snuddar vid dem, testar om de tas emot, men märker vi att den andre inte lyssnar med hjärtat, så backar vi ofta. Kanske tystnar eller bagatelliserar det vi just sa. Så förblir den andre ändå ovetande om hur vi har det.
Kärlek lever av att kärlek se, skrev Shakespeare. Vi vet det, teoretiskt. Ändå tycks vi då och då under livet behöva en knuff ut ur invanda mönster och bekvämlighet, för att kärlekens blick ska tändas på nytt i våra ögon. Och därmed också i den andres. För kärlek är smittsamt. Men man måste våga visa den.
