Ibland försöker jag göra mig mer intressant än vad jag är. Ett exempel: Jag vill berätta om en person jag träffat och trots att det är helt irrelevant för storyn, råkar jag bara nämna att det var när jag bodde i New Yooork som jag träffade personen (såja, nu fick jag skriva det i ett blogginlägg också)
I samma stund som de där orden hoppar ur munnen inser jag hur patetisk jag är. Varför gör jag mig till? Vem försöker jag lura?
Nej, det får vara nog med sånt. Vill mycket hellre vara en sån människa som Tomas Sjödin beskriver i sin nya bok. Han lånar Martin Lönnebos definition av ödmjukhet (”förmågan att vara vem som helst” – alltså ingen speciell, helt vanlig, anspråkslös) och skriver att det uppstår något vackert och upplyftande kring människor som har fokus på att upptäcka, ge plats åt och lyfta sin omgivning. Och så skriver han ”Ödmjukheten blir bofast hos någon som vet sitt höga värde som människa, men som böjer sitt huvud av respekt eller vördnad för den andre”.
Kort sagt: Det är viktigare att vara intresserad än intressant.
