Jag smyger från rum till rum. Tunga andetag från äldsta dottern, förkylningsnäsa hos den yngsta. Mellansonen sover helt ljudlöst. Jag lägger min hand försiktigt på var och en av de tungt vilande kropparna och viskar ett ”förlåt”. För allt det som blev fel i dag. För mitt tålamod som inte räckte och för den bryskhet som därav präglade mina rörelser. ”Förlåt och tack för de små stunder av skratt och närhet som vi också fick denna dag.”

Jag gissar att jag inte är ensam om att brottas med dåligt samvete över mitt föräldraskap emellanåt. Så många mammor (och pappor) som viskat denna bön över sovande barn innan man själv kan krypa ner och komma till ro. Det är faktiskt också just mammorna jag tänker på när jag hör namnet på årets nobelpristagare i kemi: 97-årige John B. Goodenough.

”Good enough” – så bör vi vara som mammor, varken mer eller mindre. Vi är tillräckligt bra, trots, eller snarare tack vare, att vi misslyckas. Uttrycket ”good enough” myntades år 1953 av en brittisk psykoanalytiker, Donald Winnicott. Hans teori var att misslyckanden på en lagom nivå (alltså inte misshandel och andra typer av övergrepp) var till gagn för barnet. Barnet mår bra av att se sina föräldrar göra fel, eftersom det rustar dem att leva i en icke perfekt värld.
Visst är det skönt att höra?

Det är alltså inte frågan om fiasko eller att det innebär att man är någon halvmesyr till mamma om (eller när) man inte lever upp till idealbilden. Tvärtom! Får barnet inte uppleva ilska, sorg, trötthet, frustration och fulgråt i den miljö där det är som tryggast, det vill säga hemmet, hur blir det då när de situationerna uppstår på annat håll under livets gång? Inte bra.

Det tänker jag på när jag gör min bedjande kvällsrunda, som en skridande lucia med ljuskronan på sned. Att mina felsteg faktiskt kan vara mina små skyddslingar till hjälp i livet. Innan jag kryper ner riktar jag också ett tack till honom som är den enda som är perfekt. Att han älskar mig, trots att jag varken kan eller vill bli mer än ”good enough mother”.