När Carl och Cajsa Skarin gifte sig 2010 fanns en intervju med dem i bröllopshäftet. På frågan om hur många barn de ville ha svarade de, helt seriöst: Mellan fyra och åtta stycken. Det första barnet skulle komma inom två år.

– En stor och härlig familj, det var det vi längtade efter, berättar Cajsa och fortsätter:

– När vi var nygifta kände jag mig superfertil och jag trodde jag skulle bli gravid på fem sekunder. Men så blev det inte.

Vi sitter hemma hos familjen Skarin i huset i Ängelholm. När de berättade för bekanta att de köpt villa märkte de hur blickarna snabbt drogs till Cajsas mage och sedan upp igen.

– De trodde kanske inte att sådant märktes, men det gjorde det. Det var jättejobbigt, berättar Cajsa.

Det de inte visste var hur länge Carl och Cajsa längtat och kämpat för att få barn. De första hoppfulla försöken fylldes av besvikelse ju fler månader som gick.

– När det började närma sig året gjorde vi en fertilitetsutredning. Först tyckte läkarna att vi var nojiga och kommenterade att många är så oroliga nuförtiden, men när de såg provsvaren stannade de mitt i en mening, berättar Carl.

Domen var hård.

– Jag är inte steril, men hade usla förutsättningar, typ så dåligt det kan bli. Läkarna berättade att de aldrig varit med om en graviditet på naturlig väg med provvärden under en viss gräns. Mina värden låg långt under den gränsen, nästan på noll, berättar Carl.

Cajsa, som hela sitt liv drömt om att vara gravid, att känna ett liv växa inom sig och sedan få välkomna ett barn, blev bestört.

– Det var hemskt. Jag grät varje dag jättelänge efter det.

Carl reagerade också starkt, men annorlunda.

– Jag hade en arketypisk manlig reaktion och blev arg under en period. Jag fick också en annan reaktion som jag inte räknat med. Plötsligt slog det mig: Pappa kan inte bli farfar, jag kan inte föra ätten vidare. Det var någon slags manlig urkallelse som jag inte kunde uppfylla. Det står ju i Bibeln att vi ska föröka oss och uppfylla jorden, men vår linje skulle sluta med mig. Det var förvånansvärt jobbigt, även om den största sorgen var att jag och Cajsa inte kunde bli den familj vi tänkt oss.

I det här läget började Carl och Cajsa tänka på alternativ. De ställde sig i adoptionskö och började överväga IVF-behandling. Det var dock inte självklart att det var deras väg att gå.

– Vi tänker att livet börjar när ägget blir befruktat, vilket vi vet kan vara en kontroversiell hållning, men vi hade kommit fram till det redan innan vi försökte bli gravida, berättar Cajsa.

– Att göra en IVF-behandling tangerar tanken att bli som Gud och ha Guds kunskap, säger Carl.

– Samtidigt blir man så desperat för man vill det så gärna. Och då kanske man inte vill tänka så mycket på de etiska aspekterna, fyller Cajsa i.

Läs också: Håll kärleken vid liv i äktenskapet om ni inte kan få barn

Efter att Carl och Cajsa Skarin rådfrågat vänner landade de i att de bara ville befrukta ett ägg i taget för att inte behöva frysa ner eller förstöra befruktade ägg. När de tog upp sina önskemål med den offentliga vården fick de blankt nej. Och blev utskällda.

– En sjuksköterska sa till mig: Du verkar inte vilja ha barn. Det var otroligt sårande, jag ville ju inget hellre, berättar Cajsa.

Till slut hittade Carl och Cajsa en privat klinik som respekterade deras hållning och var villiga att endast befrukta ett ägg åt gången.

– Under ett halvår var vi så hoppfulla och bad så mycket för de små äggen, berättar Cajsa.

– Samtidigt var jag ständigt obekväm med det mekaniska, att mitt barn skulle bli till i ett laboratorium. Det är väsenskilt från ett samlag. Det var fruktansvärt att gå in i rummet där mannen ska lämna sitt prov. Jag vill bara vara med min fru, säger Carl.

Äggen som sattes in ledde aldrig till någon graviditet och luften gick ur Carl och Cajsa.

– Vi kände oss tomma och pausade försöken.

Att var ofrivilligt barnlös är förknippad med sorg, ensamhet och delvis också med skam. Carl och Cajsa bestämde sig från början att vara öppna med det som de gick igenom, något som blev till stor hjälp. Carl berättar:

– Innan vi fick beskedet att vi inte kunde få barn bestämde vi oss för att om det är ett dåligt besked får vi berätta för våra föräldrar direkt, innan det blir så jobbigt att man går ner sig helt.

– Vi bestämde också att vi skulle svara ärligt på direkta frågor från vänner. Det blev några sådana situationer där vi blev party poopers.

Att vara öppna med processen har också gjort att människor varit med och bett. Många har också förmedlat hälsningar, mer eller mindre tafatt.

– En del kom fram och sa: Tänk på Abraham och Sara. Men då tänkte vi: Ska vi bli 80 år innan det är dags? säger Carl.

– Men alla profetiska, galna, okänsliga försök att uppmuntra har ändå gett hopp. Vår svenska försiktighet är inte så mycket värd. Bättre att engagera sig, vara delaktig och riskera att vara klumpig.

Under en tid hade paret Skarin en kvinna inneboende hos sig. Hon bad ofta. När hon flyttade lämnade hon en bit hushållspapper där hon skrivit: ”Jag har bett till Jesus att han ska ge dig en liten flicka”.

– Jag trodde inte det skulle ske, men sparade hälsningen, berättar Cajsa.

Sedan blev det advent. Carl, som arbetar som präst i EFS i Ängelholm skulle hålla predikan och texten han blivit tilldelad handlade om hur Sakarias blir stum som straff för att han inte tror på ängeln Gabriels ord om att han ska få ett barn.

– Jag tänkte: Skit, varför tog jag den söndagen? Det enda jag kunde relatera till var hans otro. Så natten mellan lördag och söndag brottades jag med texten och landade i att antingen måste jag välja att tro, eller så kan jag inte predika detta.

Carl valde det första.

Söndagen därpå var Carl på jobb i en annan kyrka och Cajsa gick ensam fram till nattvarden i hemförsamlingen. När hon skulle få ta del av brödet och vinet fick prästen Magnus, som kände till Carl och Cajsas längtan, en ingivelse. Men han vågade inte uttala orden högt, utan mumlade: Kristi kropp för ER utgiven.

Några veckor senare var Cajsa gravid. Hon hade blivit det utan IVF. När hon såg strecket på graviditetstestet började hon skaka och skrek rakt ut.

Nu sitter åtta månader gamla Agnes mellan Carl och Cajsa i soffan. En livfull liten tjej, nöjd med tillvaron. Hon leker med gosedjursräven farmor virkat och ler mot sina föräldrar. Under Agnes två första månader i livet var Cajsa konstant hög på endorfiner.

– Första nätterna kunde jag knappt sova och när jag fick chansen ville jag ändå bara titta på henne. Hon var så fantastisk!

Paret Skarin beskriver Agnes födelse som ett mirakel. Och en lättnad efter många års kamp. En kamp som väckt många frågor, inte minst om tron.

–  Vi funderade på huruvida vi kan tro utan att få direkt bekräftelse. När Gud inte levererar, är han inte Gud då? Det är ett väldigt västerländskt sätt att se det. För mig har tron blivit mer grundad, inte lika känslomässigt upphängd. Mer ett val, säger Carl.

Cajsa tar vid:

– Vi hade funderat mycket på uteblivna helandet innan. Nu blev det verklighet och vi kände: Även om vi inte skulle få biologiska barn är det okej. VI måste ändå prisa Gud för han är värd det.

Hur har er relation påverkats av den här processen?

– Den har blivit djupare. Att dela en svår erfarenhet har fört oss närmare varandra, säger Carl.

– Det har funnits stunder där jag inte kunnat relatera till Cajsas sorgenivå, men vi har kunnat dela våra känslor och tankar både med varandra och med andra, vilket varit oerhört värdefullt. Precis som med tron har vår relation blivit lite mindre naiv och mer grundad.

Planerna och tankarna som Carl och Cajsa Skarin hade in­nan de gifte sig har förändrats. De tänker inte längre att de kommer få mellan fyra och åtta barn.

– Får vi bara Agnes är vi jätteglada.