Fredag eftermiddag. Alla vettiga människor är just nu inne på vår lokala matbutik och laddar för en mysig hemmakväll. Kanske fyller de korgen med lite finessiga ostar. Gruyere eller Camenbert. Eller så har de bestämt sig för någon extra lyxig glass. Sådan där som kostar 70 kronor burken.
Själv står jag bakom affären och river i sopåtervinningens behållare för metallförpackningar. Jag får upp ett par burkar som det står Whiskas på. De är kladdiga och jag får kattmat på jackärmen. Så ovärdigt. Jag måste sluta leva så här, jag är för gammal tänker jag.
Fast nu är ju inte situationen riktigt så dyster som den låter. Jag har faktiskt mat att sätta på bordet. Det är inte därför jag gräver bland gamla kattmatburkar. Tilltaget är helt självvalt. Jag ska ha burkarna till ett pyssel för barnen i vår söndagsskola. Jag såg sådana där pimpade burkar flasha förbi på nätet någonstans och tänkte att det skulle vara roligt om gruppen fick göra sådana. Vi har redan tillverkat slajm och chokladbollar så många gånger och jag vill att barnen ska känna att kyrkan överraskar.
Det är inte första gången jag uppför mig märkligt på grund av barnen i vår kyrka. Jag har fraktat hem höbalar på tunnelbanan till Jesusbarnets krubba och surrat fast skottkärror på biltaket för att köra skottkärrerally genom kyrksalen. Fast detta, att börja helgen insmord i kattmat tar nog priset. Några grannar kör förbi och vinkar. Jag vinkar tillbaka med en hand som luktar illa. Jag suckar lite och lägger burkarna i bilen. Sen åker jag hem för sanering.
När lördagen kommer är det en ny dag och jag åker till den nationella, ekumeniska barnledarkonferensen som hålls i Uppsala. Jag kommer dit lite sent, men det gör inget för jag möts genast av en bekant från en annan kyrka som återger det bästa från morgonen som gått:
– Det var bra säger hon. Det var en ledare som berättade om hur han alltid river efter pysselmaterial på soptippen. Jag kom att tänka på dig.
Vi skrattar lite och jag går in på nästa föredrag som hålls av en amerikan. Det han säger är nog bra, men jag har svårt att koncentrera mig. För inom mig har en känsla tagit plats.
Ju mer jag ser mig omkring, desto större plats tar den. Det är en känsla av lycka. Runt omkring mig står nästan 1000 personer, och de som är som jag. Farbröder i scoutskjortor, tonåringar som tuggar tuggummi, mammor med bäbisar i sele på magen, sportiga killar i 25-årsåldern, och tanter som förmodligen varit söndagsskollärare sen flanellografens tid. Alla har de på något sätt kommit hit för att de fortfarande brinner för det som den här konferensen heter: Jesus till barnen. Ingen Camenbertost i världen kan sätta mer guldkant än detta: Att få fortsätta framåt tillsammans med de här människorna.
Så, nu kör vi vidare. Det är snart söndag igen. Är det någon som har några metallburkar? Gärna utan kattmat.
Läs mer: Genvägarna till en bra söndagsskola
