Charlott och Ingemar Dahlberg förlovade sig efter tre månader
”Honom ska jag ha” kände Charlott redan när hon klev innanför tröskeln till Ingemars lägenhet. Drygt 20 år senare är hennes kärlek ännu större.
”Första gången jag och Ingemar möttes var på en återträff 1986 efter ett kristet läger. Redan då kastade jag lite kärleksfulla blickar, men mer än så blev det inte.
Först fem år senare, på ett nyårsläger i Vasakyrkan, Hedemora sa det klick. Sista kvällen åkte jag och en kompis hem till Ingemars lägenhet en stund. Direkt när jag klev innanför dörren så kände jag: Honom ska jag gifta mig med, hans skjortor ska jag stryka!
– Vi hörs brevledes, sa vi sedan när vi skildes åt.
Ovetandes om varandra bad vi båda två att om det var rätt så skulle vi få brev av den andre inom bara några dagar – och så blev det.
I juni 1992 förlovade vi oss. Då hade vi bara varit ett par i tre månader och jag var 20 år och Ingemar 21 år.
Många omkring oss blev chockade, men vi var säkra. Det är viktigt att man är enig med sig själv, med Gud och sin respektive om att det är vi som ska leva resten av livet tillsammans.
Ett år senare gifte vi oss och under de 20 år som gått sedan dess har vi haft många upp och nedgångar. Vår styrka har alltid legat i den kärlek vi har för varandra. Vi har växt tillsammans och lärt känna varandra utan och innan.
Vid två olika tillfällen har vi vänt oss till familjerådgivningen i kyrkan för att få lite perspektiv på saker och ting. Det tror jag har varit väldigt nyttigt för vårt liv tillsammans eftersom vi då fått hjälp med att se saker från den andres perspektiv.
I dag har vi två söner tillsammans: Jag kan med handen på hjärtat säga att jag älskar Ingemar lika mycket nu som när vi gifte oss, om inte mer. Samtidigt har kärleken växt i vänskapen, förtroendet och tilliten.
En liten härlig anekdot i det hela är även att vi fått veta i efterhand att Ingemars mormor, som var en sann bönekämpe, under många år bad för att vi två skulle bli ett par.
Så mormor Judith Wadenborg, nu dansar du nog glädjedans med änglarna i himmeln över att du fick som du och Gud ville!”
Charlott Dahlberg
__
Astrid och Sven fick 58 år tillsammans
En underbar berättelse om evig kärlek mellan Astrid och hennes make Sven som gick bort 2012, 100 år gammal.
”Jag var 17 år när bankmannen Sven Elgqvist gästade mitt barndomshem i Runsten, på Öland. Det var den 1 och 2 maj för över 70 år sedan. Han låg inkallad på Öland, men var egentligen vice föreståndare i Nybros pingstförsamling. En församling som han också varit med och bildat 22 år gammal. Då och då predikade han, och nu skulle han predika i Sionkapellet som låg granne med vår bondgård.
Mina föräldrar hade ett gästrum som hette ”profetkammaren” där kringresande pastorer togs emot, så Sven fick bo över hos oss.
Vid nämnda besök talade Gud till sjuttonåringen Astrid om att det var denna man som skulle bli min make. Jag sa ett klart och tydligt ”ja” till Gud.
Sen följde folkhögskola på Kaggeholm utanför Stockholm och sjuksköterskeutbildning på Sophiahemmet och Karolinska sjukhuset.
Vi hade ständig kontakt, med brev och blomsterhälsningar. Jag var ju bara en ung flicka när vi möttes, och Sven fick ha mycket tålamod innan vi kunde gifta oss. Men han brukade säga att ”den som väntar på något gott, väntar aldrig för länge”.
Vi förlovade oss en trettondagsafton i Svens hem i Nybro. Jag minns hur vi satt framför brasan och bytte ringar. Utanför var det gnistrande kallt, men i våra hjärtan brann kärlekens eld.
Efter det gick Sven till Pingstkyrkans årsmöte och när föreståndaren fick se att vice ordförande förlovat sig, så förde de det till protokollet!
Tio år efter Svens första besök i mitt barndomshem blev det frieri, förlovning och bröllop. Vi fick 112 telegram då vi gifte oss denna midsommarafton 1954. Sven var 14 år äldre än jag. Vi blev otroligt lyckligt gifta och fick hela 58 år tillsammans.
Sven blev befordrad till härligheten den 6 mars 2012. Då hade han nyss fyllt 100 år. Jag sörjer honom enormt mycket, men ser fram emot sammanträffandet i det himmelska paradiset.
Varje dag tänder jag ljus framför hans bild och jag upphör aldrig att tacka Gud för att han sände honom till mitt hem den där gången. Tänk att jag fick en sådan ädel man!
Vårt jordiska hem var placerat i ett kvarter kallat ”Paradiset” och vi hade verkligen ett paradis tillsammans redan här på jorden. Vi fick tre underbara barn, sex barnbarn och två barnbarnsbarn tillsammans. …
Minnena förbleknar aldrig.”
Astrid Elgqvist
