Emanuel och Ingrid Eriksson träffades när de båda levde som husfolk på Bjärka-Säby, det pingstägda slottet utanför Linköping. De provade på en form av klosterliv, men insåg att celibatet inte var för dem. I stället blev det stor vigsel och fest pingsthelgen 2010.
– Vi kände direkt att vi ville dela giftermålet med så många som möjligt och fick skapa förutsättningar för bröllopet utifrån det. Jag tror att vår största utgift för bröllopet var brevpapper och frimärken till inbjudningar, säger Emanuel med ett skratt.
– Det kan fortfarande komma fram folk som jag har svårt att placera. Och så säger de: Men jag var ju på ditt bröllop.
Totalt kom drygt 400 personer till vigseln som ägde rum i Bjärka-Säbys slottspark.
Hur känner ni ens så många människor?
– Både jag och Ingrid har stora familjer, släkter och vänskapskretsar. Och sedan bjöd vi in alla som vid den här tiden bodde på Nya slottet. Plus alla boende i byn.
– Under en tid drev jag en irländsk pop-up pub i Bjärka-Säby och en kväll ställde jag mig på klassiskt manér på bordet och friade till Ingrid. Därför kändes det naturligt att låta hela byn få komma på bröllopet.
Läs mer: Ted och Blenda blir ett på årets stora bröllopsdag
De drygt 320 gästerna som delade bröllopsdagen med Emanuel och Ingrid fick vara med om en vigsel utöver de vanliga.
– Vi ville att vigseln skulle vara så långt ifrån en borglig vigsel som man kan komma. Många vigslar blir lite, vad ska man säga, utspädda. Vi ville att vår skulle vara mustig och att vi helt skulle gå in i mystiken, berättar Emanuel.
Peter Halldorf, som vid den tiden ledde kommuniteten på Bjärka-Säby, hade redan en färdig vigselordning med inslag från den österländska och koptiska kyrkan som paret Eriksson kände sig hemma i. Den innehåller bland annat ett moment där paret knyts ihop med ett rött band och en välsignelseakt av parets husikon. Framför allt är nattvarden central.
– Om man bara ska gifta sig en gång kan man lika gärna ta i. Det var viktigt för oss att fira mässa i vår gudstjänst. Det kändes fantastiskt fint att det första som vi gör som gifta är att ge Kristus genom brödet och vinet till alla de människor som vi har runt omkring oss.
Brödet var inte vilket bröd som helst. Emanuel och Ingrid inledde nämligen sin bröllopsdag med att gå upp i ottan och baka brödet tillsammans. Det blev en stämningsfull stund där de följde den ritual av brödbak och böner som man alltid gör på Bjärka-Säby. Men den vackra bak-upplevelsen fick en oväntad vändning. När det var dags för gräddning fick Ingrid förhinder. Då släntrade i stället deras kompis Ola in. Han kom direkt från en konsert han spelat på.
– Han hade inte sovit på hela natten och såg extremt sliten ut. Men han tvekade inte att ta Ingrids plats vid min sida, minns Emanuel.
Förutom nattvard innehöll Emanuel och Ingrids tre timmar långa vigsel flera läsningar från Bibeln. Medan den svenskyrkliga traditionen bjuder poetiska texter som kärlekens lov, är den österländska lite mer kärv, vilket passade paret Eriksson.
– Många gäster hickade nog till när min mamma läste ur Efesierbrevet där det står att mannen är kvinnans överhuvud. Även om just det bibelordet inte är något direkt rättesnöre för vårt liv, är vårt sätt att vara troende att inte censurera det som är svårt för oss i vår tid utan i stället stå kvar och brottas med det. Vad döljer sig bakom dessa ord? Är det bara en form av förtryck eller kan det få oss att fundera över vad det innebär att helt och fullt ge oss till en annan människa? säger Emanuel.
Vad fick ni för reaktioner på vigseln?
– Ingen har vågat säga något negativt till oss, men många tyckte nog att det var oändligt långt. Men jag tror att det kompenserades med en fest som gått till historien.
Festen bestod av ett jättestort knytkalas där en ingenjörsvän till paret byggde tolv provisoriska kylskåp och taggning av all mat som lämnades in för att gästerna smidigt skulle kunna hämta ut sina diskade behållare efteråt. Dessutom hade Emanuel hämtat inspiration från Nobelmiddagens dukning för att skapa många matplatser där alla hade kontakt med honnörsbordet.
Läs mer: Vilka ska man bjuda på bröllopet?
Efter middagen blev det dans som pågick långt in på natten. Emanuel chockade alla genom att för första gången i sitt liv dansa offentligt.
– Dans är centralt i Ingrids familj, men jag kommer från en frikyrklig miljö där man på sin höjd kan något inövat hallelujasteg. I övrigt avskyr man att bli tittad på när man rör sig till musik.
– När vi bestämde oss för att gifta oss kände jag att jag måste komma över det där nu. Så vi gick en kurs i lindy-hop, men insåg ganska snabbt att det här kommer inte bli någon show. Så vi la i stället pengar på en heldag med privatlektioner där vi fick lära oss en koreografi som vi sedan tokövade. Bara någon dag innan bröllopet lyckades jag komma upp i rätt tempo och hålla ut hela låten innan jag föll ihop av utmattning.
– Ingen av mina vänner har sett mig röra på mig tidigare, så när vi bröt av bröllopsvalsen med ett lindy hop-nummer var det många hakor som tappades i marken. Efter det utbröt en massdans-hysteri.
Festen fortsatte sedan på ett klubbhus till långt in på morgonen. Eftersom alla hus, hotell och vandrarhem i närheten upptogs av bröllopsgäster hade Emanuel ordnat en särskild sovplats för det nygifta paret.
– Det finns ett fornhem i närheten av Bjärka-Säby med en höskulle som jag fixat i ordning. Så där sov jag och Ingrid, omgivna av fågelkvitter och dagg i gräset, innan vi gick tillbaka till gästerna och hade brunch.
När Emanuel och Ingrid i dag tänker tillbaka på sitt bröllop känner de stor glädje och tacksamhet till alla som var där. Var enda en bidrog på något sätt till att skapa deras drömbröllop, berättar Emanuel.
– Att se mixen av människor med allt från byafolk till samer till pingstvänner med knut i håret till riktiga festmänniskor och tänka att de delade bröllopsdagen med oss känns fantastiskt. Framför allt att vi fick vara med och ge Kristus till alla dem genom nattvarden. Jag blir glad när jag tänker på att det var så min och Ingrids gemensamma saga började.
