Det finns få ord som är så laddade som ordet förlåt. Att lära ett barn att be om förlåtelse är en tidsödande uppgift för varje förälder. Jag vet inte hur många gånger jag suttit på huk vid en barnsäng, stirrat in i en rygg och väntat på att ett av mina två barn ska säga förlåt till den andre.
Tiden går. Men så till slut kommer det där ordet. Först viskande, knappt hörbart. Sedan en gång till med högre röst. Gråt i halsen, men samtidigt en lättnad i rösten. För det finns en märklig kraft i det där. I att få erkänna att man gjort fel och försonas.
Den senaste tiden har jag märkt att väntetiden förkortats. Förlåt-ordet kommer fortare. Det tycks plötsligt inte lika jobbigt att erkänna att man gjort fel och be om förlåtelse. Den utvecklingen gör mig glad.
Samtidigt tycker jag mig se en motsatt utvecklingskurva bland oss vuxna. Det finns en sorts oförsonlighet i samtiden. Ingen tycks vilja be om förlåtelse och ingen tycks heller beredd att ge förlåtelse. Ett tärande dödläge som föder bitterhet, hat och hämnd.
Läs mer: Psykologen som lär människor att förlåta
Vi lär oss att inte lita på någon. ”Du är för naiv”. ”Du får inte tro att folk vill dig väl”. ”Man kan inte lita på människor”. Då och då poppar de där tankarna upp i mitt huvud. Misstankarna. Människor är elaka, säkrast att ha så lite som möjligt med dem att göra. Annars gör man illa sig.
Då försöker jag att tänka på Petrus. Hur han med ilskan kokande i bröstet spände ögonen i Jesus och ställde den fråga som brände i hela kroppen.
– Hur många gånger ska man behöva
förlåta egentligen? Det måste väl räcka med typ sju gånger, eller?
Jesus svarade lugnt och sakligt.
– Nej, Petrus. Sju gånger räcker inte.
Du måste förlåta sju gånger sjuttio gånger.
Vad Jesus gör är inte att ge Petrus en klurig matteläxa. Sju är fullkomlighetens tal i Bibeln och Jesus räkneexempel symboliserar att det inte finns någon numerär gräns för förlåtelsen. Guds förlåtelse är oändlig. Och den får vi försöka att ge vidare här på jorden. Det blev också Petrus livsuppgift.
Förlåtelse handlar inte om att glömma och gå vidare som om inget hänt. Det handlar inte heller om att man sopa problemen under mattan.
Teologen och etikprofessorn Lewis B. Smedes lär ha sagt ”Att förlåta är att sätta en fånge fri och upptäcka att den fången var du själv”.
En sådan frihetsrörelse tror jag är precis vad vår värld behöver. Och om det kräver ytterligare timmar på huk vid ett par barnsängar så offrar jag gärna det för att bidra till en mer försonlig framtid.
