Alf svarar: När jag som psykolog stött på problemet hos barn i de lägre tonåren som har rädslan att sova borta ofta hört samman med en generell ängslan. Men er son tycks inte vara rädd i andra sammanhang och därför kan man fundera över om problemet grundar sig i att han är alltför bunden till er. Det behöver givetvis inte vara så, men är det så behöver han träna på att vara skild från er på dagtid utan att han är ihop med någon kompis. För det är ju när kompisarna somnar och han blir ensam vaken som det uppstår problem. Frågan är vad han blir rädd och nervös för? Har han kunnat sätta ord på det? Eller är det bara en odefinierbar känsla?

När ni gjort era ”nattliga utryckningar” och hämtat honom så har han upplevt vad vi psykologer brukar kalla en ångestreduktion. Rädslan och obehaget har försvunnit. Men samtidigt har beteendet att inte kunna sova borta förmodligen förstärkts och blivit allt djupare rotat i hans personlighet. Det verkar nästan som er sons rädsla har blivit som en fobi för honom.

Fobier försvinner inte av sig själva, utan måste tränas bort genom att man tvingar sig att stå ut med den obehagliga situationen till obehaget försvinner. När man gjort det ett antal gånger brukar obehaget klinga av och till sist försvinna.

Jag tror att er son måste träna, och det bör ske innan det är dags att åka på konfirmationslägret. Frågan är om han är beredd att några gånger utsätta sig för att vara borta från er utan att ni hämtar hem honom. Han har ju mycket att vinna på det, och hans självförtroende kommer att växa. Det bästa är om det sker i en så trygg miljö som möjligt. Det kanske leder till att han kanske inte sover något under hela natten. Men det är ett pris han måste betala.

Kanske går det lättare för honom att stå ut om han till exempel varje halvtimma har möjlighet att ringa er från sin mobil? Kanske skulle ni kombinera det med någon form av belöning när han klarat det? Lyckas han klara det här fyra, fem nätter tror jag att problemen minskar och till sist också försvinner.