Ibland får jag för mig att jag spelar i Guds B-lag. Särskilt när jag möter dem som vet att de är uttagna till A-laget. Då blir min tro för liten, mina vanor för oheliga och mitt ständiga behov att ifrågasätta ett fult handikapp.
Om jag bara hade vett att hålla tyst lite oftare skulle jag kanske klara mig bättre. Men som jag pladdrar, lämnar jag ständigt öppet mål för superkristna som känner sig manade att drämma till.
Ända sen jag var ung har jag sprungit runt så här, med garden nere. Jag minns när jag var 20 och skulle gå på bröllop för en kompis som tillhörde en nystartad och mycket karismatisk församling. Jag kände ingen av hennes vänner i den nya kyrkan, och såg fram emot en tillställning med nya bekantskaper.
Singel och glad som jag var, susade jag in i den dukade festlokalen och konstaterade att den myllrade av killar i min ålder och många av dem såg riktigt bra ut. Särskilt han som var placerad bredvid mig, tänkte jag nöjt när han drog ut min stol. Sedan började jag bläddra i bröllopshäftet där det fanns en presentation av varje gäst. Ju mer jag läste, ju mer växte besvikelsen. Nästan varenda en på festen var ju redan gift. Även han som satt bredvid mig och han såg inte ut att vara en dag över 20. I ett sådant läge hade det varit smart att hålla sina funderingar för sig själv. Men icke.
– Vad tidigt ni gifter er allihop i den här kyrkan, utbrast jag. Så är det INTE i min kyrka.
Den upptagna snyggingen fann sig direkt. Han tittade medlidsamt på nuckan vid sin sida och sa:
– Ja, det går snabbare när man har Gud med sig.
Smack så satt jag där med skägget i brevlådan och kände mig som max 25 procent frälst i jämförelse med hans hundra. Just den gången fick jag kanske skylla mig själv, för som man frågar får man svar.
Men så häromdagen blev jag återigen tacklad av A-laget, i ett läge när jag inte alls var beredd. Det var en bekant jag inte sett på länge och i småpratet om åren som gått berättade jag om mitt engagemang som söndagsskolledare.
– Jag älskar det, fast ibland blir jag väldigt trött, erkände jag.
– Så blir det inte om man gör det tillsammans med den helige Ande, sa hon.
Sen sa jag inget mer, utan gick hem och kände mig ännu tröttare. Tillbaka i B-laget. På avbytarbänken, till och med, konstaterade jag där jag satt i min soffa med en stor kaffe och slickade såren efter det märkliga mötet. Fast när jag suttit där en stund kom jag att tänka på Jesus. Som faktiskt också blev trött ibland. Och när jag tänkte på honom så kändes allting helt okej igen. För visst skulle jag önska att min tro var lite starkare, så att jag någon gång kvalade in bland de säkra i A-laget. Tills vidare får jag nöja mig med att stanna i B-laget där det ibland är lite kämpigt. Men ensam, det är jag aldrig.
