Jag lägger en hand på min sons feberheta panna. Han vrider sig oroligt medan hostan åter hota riva i hans bröst och störa hans slummer.
Att vara förälder är det största och svåraste man kan vara med om. Varje sekund innerlig och djup kärlek som utmanar, oroar, stärker och bär. Av alla titlar man kan erövra i denna värld är ”mamma” den jag värderar högst. Men ibland är det både utmanande och smärtsamt.
Hur var det att föda i ett stall, utan smärtlindring och utan någon annan hjälp än Josefs? Att få främlingar på besök som hyllar ens bäbis medan bröst och underliv värker? Hur var det att fostra och älska ett barn som kallades den högste – och att sedan så grymt få se sin son plågad, torterad och dödad? Och återuppstånden.
Maria var ung, så mycket yngre än jag, utan 1177 att ringa när sjukdom inte gav vika eller huvudet fått sig en alldeles för hård törn. Hon kunde inte googla trotsålder, fick inte D-droppar av BVC eller ersättning av staten för att vara hemma med barn. Föräldraskapet då och nu, så lika och så ofattbart olika.
Oavsett omständigheternas skepnad är moderskärlekens styrka är tidlös. Den väcks i full kraft i samma ögonblick som barnaskriket tillkännager att smärtorna som plågat så äntligen är över. Och den tar aldrig slut. Inte ens döden förmår rubba den.
Moderskapets gåva är mångsidig och förändrar livet för alltid. Den kan inte reduceras till biologi eller fostran. Synen vidgas, perspektivet förändras, prioriteringar likaså. Det är inget som kan förtjänas. Det är just en gåva.
Hur kommer det sig att man i andra länder vördar blivande mödrar och visar en större respekt mot den som bär på liv medan svensk inställning till moderskapet är att det är något man helst ska ha återhämtat sig ifrån inom ett halvår efter förlossning för att snarast återgå till skattemedelsinbringande aktiviteter?
Hur kommer det sig att så många som i ena andetaget hyllar en älskad mormor som trofast tagit hand om barn och hem och stått för uppväxtens trygghet och stabilitet (”hur orkade och hann hon med allt?”) i nästa uttrycker förakt för de som i dag väljer att prioritera samma sak?
Mammarollen. Jordens mest berikande och samtidigt så otacksamma roll. Tänk all kraft, tid, tårar, omsorg och moderskärlek som investerats, dag som natt, i de skatter man anförtrotts av den Evige. Men få mammor förväntar sig ära eller beröm. Det vore henne fjärran. Men de förtjänar vårt tack. Utan dem vore ingen av oss till. Inte heller världens frälsare.
Utan ett villigt och mycket modigt ungt modershjärta (”Ske mig som du har sagt”) hade vi inte haft någon jul eller trettonhelg att fira. Och världen stod utan hopp.
Min son vrider sig lite under filten. Han är på väg att vakna. Jag pussar hans kind och viskar: Tack att jag får vara din mamma.
