Det fanns en tid då jag gillade tv-programmet ”Gift vid första ögonkastet” så mycket att jag kollade på den svenska, australiensiska, brittiska och amerikanska versionen samtidigt. Jag kunde inte slita mig utan plöjde program efter program där främlingar matchas ihop av så kallade experter, möts för allra första gången på sitt eget bröllop och sedan flyttar ihop och är gifta på prov i fyra veckor innan de bestämmer sig för om de vill skiljas eller inte.

Nu sänder SVT en ny svensk säsong och jag undrar vad jag en gång tyckte var så spännande och intressant. För nu kan jag inte titta ens några minuter utan att bli illa till mods.

Det finns något obarmhärtigt i att låta människor utgjuta sina hjärtan och all sin längtan om äkta kärlek framför tv-kameror i händerna på producenter som inte vill något hellre än att skapa underhållning och dramatik. Det mest privata blir offentligt och kärleken kapitaliseras på.

Hela grejen med att man ska mötas första gången på sin bröllopsdag är ju också egentligen absurd. Och det är inte särskilt sannolikt att resultatet blir ett lyckligt äktenskap (vilket programmet också har visat). Kanske är det därför jag nu tycker att det är så smärtsamt att titta. Se deltagarnas nervositet innan de kliver in i vigsellokalen, bevittna den illa dolda besvikelsen när de ser varandra och sedan genomlida en bröllopsfest där gästerna beter sig som om det här vore helt normalt.

Nu kanske någon protesterar att deltagarna ju gör det här av eget fritt val, kanske bara ser det som en kul grej. Det må vara. Men jag ser det mer och mer som en publik lek med människors känslor. Och där äktenskapet inte blir något annat än ett misslyckat försök att skapa seriositet till ett underhållningsprogram.

Läs mer: Dejting-tv rubbar synen på kärlek