World of warcraft, Starcraft och Leage of Legends. De är alla spel som kan sluka dig, nästan få dig att tro att du är karaktären du spelar. Så kommer kicken, belöningssystemet. Mer poäng, högre nivåer och nya egenskaper. Pulsen rusar och då mår man bra. När Patrik Wincent var tonåring var spelen betydligt enklare än de är i dag. Ändå fastnade han.

– Jag kunde spela 10-12 timmar i sträck. Det var ett sätt att stänga av känslorna.

För Patriks del var spelandet en flykt från den tuffa verkligheten. Han växte upp i Rosengård och hamnade i en bråkig skolmiljö. Hemma var föräldrarna alkoholister och när de sedan skilde sig blev Patrik ensam kvar med en mamma som hade nog med sin egen sorg. Patrik stängde dörren till sitt pojkrum och spelandet övergick i missbruk. Så höll det på i några år tills Patrik lärde känna kompisar som drack. Då övergav han datorn och blev alkoholist.

– För mig fyllde dataspelandet och alkoholen samma funktion.

Sedan förklarar han likheterna mellan dataspelsmissbruk och andra typer av missbruk. För precis som ruset från alkohol eller narkotika ger en känsla av välbefinnande, kan dataspelandet ge oss tillfälliga kickar. Det är den neurokemiska substansen dopamin som frigörs i vår hjärna när dataspelet ger oss poäng eller belöningar. De online-spel som finns i dag är enligt Patrik ännu farligare än när han var ung. Här är man uppkopplad på nätet och får bekräftelse från andra, vilket också kan skapa ett slags sug.

– Det här kan få vilken ung människa som helst att fastna, säger Patrik.

Kanske hade det inte gått så långt för honom själv om han haft vuxna omkring sig som sagt ifrån i tid. Nu ledde i stället det ena missbruket till det andra och när han vid 29 års ålder lyckades bli nykter från alkoholen återföll han i dataspelande. Sedan lyckades han äntligen, med hjälp av Anonyma Alkoholisters tolvstegsprogram få hjälp ur sitt missbruk på riktigt.

Patrik började ta ansvar för sin son och utbildade sig till psykosyntesterapeut. Några år senare var sonen i tioårsåldern och började spela allt mer dataspel. Nu var det Patrik som var den vuxne, den som skulle sätta gränser. Då insåg han hur svårt det var.

– Spelen fanns ju överallt. När jag stängde av min sons Playstation började han spela på telefonen i stället. Till slut ville han inte göra något annat än att spela.

Patrik började läsa allt han kunde hitta av forskning och information om dataspelsmissbruk. Sedan drog han och sonens mamma upp regler. Vissa spel förbjöd de helt och hållet, och sonen tvingades ta pauser.

– I dag får han bara spela på Ipaden och det nöjer han sig med. Han har en dator men begränsad speltid. Han tjatar inte ens, berättar Patrik.

Rik på egna erfarenheter och med terapiututbildningen i bagaget startade han sedan dataspelsakuten. Där har han mött många föräldrar som sett dataspelandet ta över sina barns liv.

– När man som förälder märker att spelandet får barnet att strunta i skola och vänner eller kanske uppvisa aggression och koncentrationssvårigheter, då måste vi agera.

Oftast är det just de vuxna som behöver mest hjälp för att de unga ska kunna ta sig ur ett osunt beteende. Många föräldrar av i dag har liksom förlorat rollen som föräldrar, som de som bestämmer. Där brukar terapin börja. Sedan gäller det att hjälpa föräldrar hålla de gränser man sätter upp för sina barns data­spelande. Även när det innebär att man tvingas se sina barn ha tråkigt. Det är nämligen något som ger många mammor och pappor panik.

– I början kan det vara en ­smärta att inte få ge barnet det hon e­ller han vill ha just då. Den smärtan måste vi våga möta. Först då kan vi fatta beslut som är bra på lång sikt.

Fråga: Vilka gränser sätter du för ditt barns spelande?

Helena Andersen, mamma till Johannes ­ 16 år (bilden) och Sebastian 14 år.

Vi har inte satt upp några tidsgränser, men om man sköter sitt skolarbete och går och lägger sig så att man orkar gå upp morgonen därpå tycker jag det är helt okej. Man måste komma ihåg att de inte bara spelar, utan att det också är deras sätt att vara sociala. Genom spelandet träffar de folk från hela världen, det kan ju till och med sitta en professor i Kina i andra änden. Vem vet vad sådana relationer kan leda till i framtiden.

Åsa Melinder, mamma till Samuel 14 år.

Jag tycker att 2–3 timmar data­spelande om dagen är lagom, men det är svårt att hålla koll ­eftersom Samuel kommer hem innan mig på eftermiddagarna. Jag märker på honom när det blivit för länge för då kan han bli alldeles stissig eller tjurig och trött. Jag brukar tvinga ut honom på promenad med hunden.

Råd till föräldrar med barn och ungdomar som spelar för mycket

1 Begränsa tiden framför skärmen, max tre timmar per dag och schemalägg pauser. Målet är att bryta transtillståndet.

2 Om barnet vägrar sluta spela efter överrenskommet klockslag kan ni markera genom att dra bort den tid de drar över från nästa speltidsranson.

3 Hjälp barnet att hitta alternativ till dataspel. Återintroducera de fritidsintressen som barnet eventuellt hade före spelandets intrång, eller andra aktiviteter som det är nyfiket på.

4 Försök applicera barnets motivation från spelet på verkliga livet. Om barnet spelar strategispel, låt det vara med och planera semestern.

5 Skaffa dig kunskap om dataspel. Genom att spela en stund om dagen tillsammans med ditt barn förstår du mer och blir bättre på att hjälpa.

6 Tillämpa samma skärmbruksregler på dig själv. Det kan till exempel betyda att du lämnar mobilen hemma på helgen.