Josefine Arenius. Foto: Andreas Joakimsson Visa

Jag vill tillhöra min man!

Hjälp för par

Jag vill tillhöra min man. Av den enkla anledningen att han också tillhör mig.

För ett tag sedan började kampanjen #inteerkvinna cirkulera i sociala medier. Den handlade om att säga ifrån till maskerade män som i Stockholm gav sig på oskyldiga människor med förklaringen att de skulle skydda sina svenska kvinnor. På Instagram la kvinnor ut bilder på sig själva och sa ifrån. Nej, jag är inte er kvinna. Ni försvarar inte mig. Agerar inte i mitt namn.

Jag scrollade igenom bilderna. Först bara imponerad och peppad. Tacksam över att vi är så många som säger ifrån mot rasism. Men sen blev jag lite sorgsen. Så många i flödet berättade med en stadig blick in i kameran om hur de inte var någons. Hur de var helt autonoma. Inte tillhörde någon annan. Hur lever man då? Om man inte tillhör någon? Om ingen får känna att de sitter ihop med en?

När jag var barn så brukade min pappa sjunga för mig. Det var bara två rader, och de varierade mellan två olika melodier. Han sjöng dem när jag skulle sova, eller om jag var rädd, eller om vi skulle vara ifrån varandra ett tag.

De där raderna har följt mig som någon slags mantra av trygghet genom livet. När jag själv fick en dotter upptäckte jag att tonerna låg latent i bakhuvudet och jag sjunger dem för henne när hon somnar. Ibland hör jag min man sjunga dem, ovetandes om deras affektionsvärde. Ordalydelsen i de stroferna tänker jag inte dela med mig av. Men huvudbudskapet var att jag var hans. Jag var min pappas.

Ibland undrar jag vad vår idé om självständighet och individualisering har kostat oss. Om det högsta goda är att bara vara sig själv nog, vilken ensamhet skapar det i oss? Om jag bara ska lita till mig själv, kommer jag inte duka under av prestationsångest och kontrollbehov då?

Jag vill tillhöra fler. Jag tänker vara så radikalt omodern att jag säger att jag vill tillhöra min man. Av den enkla anledningen att han också tillhör mig och att vi har lovat varandra det. Jag vill tillhöra mina barn. Min större familj. Och jag vill tillhöra ett sammanhang. Jo. Jag vill överlåtet tillhöra min församling. Ge den rätt att förvänta sig saker av mig.

När jag var nitton skulle jag lämna landet själv för en längre tid för första gången. Kvällen innan kunde jag inte sova. Pappa satte sig bredvid mig och strök mig över håret. Sjöng igen att jag var hans. Och så somnade jag. Redo att lägga världen för mina fötter. I stor förvissning att jag var någons. Det fanns ett hemma jag alltid kunde återvända till.

Nästa gång ska jag starta kampanjen #erkvinna. I hopp om att fler vill vara med. Att fler vill överlåta sig till något större än sig själva.

Läs fler krönikor av Josefine Arenius

Kommentera

Logga in eller registrera dig för att delta i diskussionen
ANNONS