Jag var på en dejt en gång där var så nervös och ängslig för hur jag skulle framstå att jag blev stel som en pinne. Och självmedveten. Kunde knappt ta en tugga av maten utan att tänka på exakt hur det såg ut när jag förde maten till munnen eller hur det lät när jag tuggade. Det säger kanske sig själv att det inte blev någon kärlekshistoria av det där.

Självmedvetenheten är en obehaglig följeslagare. Utifrånblicken på en själv gör att hela tillvaron blir ansträngd. Jag övar mig ständigt på motsatsen: självförglömmelsen. För visst måste det vara den bästa känslan, det bästa tillståndet? När man bara är, njuter av nuet, har flow, inte funderar på om kläderna sitter rätt.

För några veckor sedan upplevde jag en sån känsla när vi ordnade barnkalas för en nioåring i min kyrka. Vi åt tacos och tårta, sjöng och lekte dansstopp. Och jag tänkte inte på mig själv en enda gång. Bara på barnens iver och glädje. Och på Samirs och Viktors ”Shuffla shuffla”.