Jag är ofta andfådd efter att ha gått fram och tagit emot nattvarden om söndagarna. Svetten rinner längs ryggraden och jag drar en lättnadens suck att det är över för denna gång. Vi klarade det. Nu är det en vecka till nästa kommunion. Och ändå, det vill jag med emfas tillägga: Jag älskar mässan. Älskar att få ta emot Jesus själv, i form av bröd och vin. Det blir så konkret, alla sinnen är med. Jag får bli en del av det stora mysteriet, utan att behöva förstå allt av vad det innebär.
Med tre barn att ensam rådda med blir detta liturgiska inslag något alldeles extra. När 2-åringen plötsligt, mitt framför altaret, drar ner byxorna och visar rumpan för den framåttågande församlingen kan det hända att fokus förflyttas något. Eller när 4-åringen med hög röst frågar om han kan få en till oblat så riskerar helighetens stund att fyllas av fnitter.
I kyrkan jag går till är det upp till varje familj att bestämma när barnen ska börja ta emot elementen. Härom söndagen hann ministranten knappt duka färdigt innan mina och en annan svettig pappas barn kastade sig fram på knäfallet. Den yngsta som inte riktigt når upp över kanten, hängde sig över altarringen i väntan på att välsignelsen skulle delas ut. Jag satt på första bänk, liksom ryckande i kroppen av ambivalens. Ska jag gå fram och dra tillbaka dem i väntan på de inbjudande orden eller ska jag hoppas att församlingen har överseende?
Jag valde att sitta still i båten. Det var ju trots allt Jesus själv som sa ”Låt barnen komma till mig”. Jag vill tro att han bland annat hade oss svettiga småbarnsföräldrar i åtanke just då. Vi som gärna drar med oss barnen till kyrkan, trots att rodnaden skjuter upp i ansiktet emellanåt och trots att det efteråt snarare känns som man varit på ett hårt träningspass än på en stilla gudstjänst.
Och om helighetens stund skulle fyllas av ett och annat fnitter så vill jag tro att han som gav sitt liv för oss väljer att fnittra med.
