Min mamma och pappa. I dag har de varit gifta i 58 år.
Tack. Tack för att ni såg till att mina bröder och jag kom till världen. Och att ni stått vid våra och varandras sidor sen dess. Ni har visat prov på vad kärlek kan vara. Kärlek med stretchförmåga. Uthållighet och lojalitet. Omsorg och viljan att göra sig tillgänglig, i med – och motgång.
En kärlek som kom från er var och en och tillsammans, men inkluderade så många flera. Fler än oss barn, släkten och de nära vännerna… X som behövde en säng att få övernatta i över helgen, medan ruset rann av honom. Grannen som behövde få uppfarten skottad när ryggen tagit stryk. Missionären som behövde tillskott i den magra kassan, eller en ledsen klasskompis som behövde få fredagsmysa hemma-hos. Mamma, din svala hand på min panna när jag var sjuk och ditt outtröttligt lyssnande öra. Pappa, dina starka armar som kastade mig upp i luften som liten – och omsluter mig lika orubbligt, ännu lite till.
Men mest av allt tack för att ni tagit hand om varandra, båda på ert eget unika vis. Det är en del av det arv, det ”legacy”, ni lämnar efter er. Så komiskt när jag sa det till min bror igår och han kontrade tillbaka: “Legacy …det heter ju deras bil…Subari Legacy, haha! ”
Att idag se er hålla varandras händer så ömt, ger mig tillit. Tillit till att vi faktiskt inte behöver stå handfallna eller hjälplösa inför kärlekens mysterium. För kärleken är ett verb – och det ligger en tröst i just det. Det betyder att kärleken är inte bara en känsla, ett diffust väsen som kommer och går som den vill, eller att endera så finns den kvar eller så finns den inte…
Att fixa kärleken handlar om ett troget ömsesidigt arbete. Som måste vara just ömsesidigt, om det ska fungera och leva och göra mödan värd. Ett arbete som ingen kan lyckas med helt – men som om vi försöker, belönar sig i form av mer kärlek. Kärlek som går djupare, sträcker sig högre och når längre. Ibland kanske inte minst på ålderns höst…?
Bilderna som kommer till mig är flera. Ringar på vattnet. Spegelbilder. Händer som lyft och burit, hållit om och hållit fast. Som motat bort – och öppnat famnen igen. Ihoplimmade bägare som med sina sprickor är tusen gånger finare än de nyköpta, putsade, oanvända. Använda bägare som varit med länge, ibland gått sönder – men som med kärleken som lim blivit hela igen. Och igen. Och som fortsätter fyllas med vatten som rinner över…
Ja, kärleken är ett verb. Ett görande som inte kan förminskas till ett varande. Och ett varande som inte kan förminskas till ett görande.
Jag beundrar er, fina mammi och pappi. Men mest av allt älskar jag er.
Från månen och tillbaka.
Eran Laila
