Om jag visste att jag var allt igenom älskad – hur skulle jag kommunicera och agera annorlunda då?
Låt oss fundera på frågan. Vända och vrida. Ut- och inveckla den. Anpassa den till vår livssituation och de relationer vi har i våra liv.
Hur skulle du prata med dina barn? Hur skulle sätta gränser? Hur skulle du vara mot din partner? Hur skulle du ta plats? Hur skulle du ge plats åt andra?
Jag blir mer och mer övertygad om att det är här som allt vi kämpar med börjar.
Om du visste – jag menar om du innerst inne var hundraprocentigt helsäkert övertygad – inte bara teoretiskt – om att du är djupast sett älskad i alla lägen – då skulle du:
- behålla lugnet även när du inte når fram
- ha större tålamod med dig själv och andra
- vara mer generös
- våga göra fler läskiga saker
- ta mer plats
- ångra mindre
- oroa dig mindre
- fokusera bättre
- skratta oftare
- sova djupare
- vara piggare
- skapa mera
- hinna mera
- orka mera
- vilja mera
- klara mera
- visa mera sårbarhet
- lyssna mera
- prata mera
- tacka mera
- vara här och nu mera
- ta kritik bättre
- leva hälsosammare
- leka mera
- strunta i vad andra tycker
- lyssna till vad andra tycker så länge det är konstruktivt
- våga känna det du känner
- skratta mera
- protestera mera mot sånt du tycker är fel
- sprida mera kärlek och positivitet
- vara starkare
- vara friare
- må bättre
- andas lugnare
- känna större tillit
- grubbla mindre
- vara mera som du är
… !!!!!!
Men jag vet ju att jag är älskad, säger du. Ok. Men vet du det, eller vet du det, på riktigt? Är det din övertygelse? Hur långt sträcker sig den där kärleken du tror på? Når den bortom dina misstag, din otillräcklighet, din egoism, dina oövertänkta uttalanden? Och, når den in till dina rädslor?
Rädslan vi alla bär på innerst inne – att på ett eller annat sätt väga för lätt?
Kan det vara så, att en del av de bråk du har med din plötsligt bångstyriga tonåring handlar om din frustration över att inte veta hur du ska räcka till som förälder? Kan det vara så att din irritation på din klagande partner handlar om din känsla av att inte vara/eller fortsätta vara älskad fullt ut? Kan det vara så att du slutat be, för att du inte längre vågar tro att någon däruppe verkligen bryr sig om just dig?
Om du svarar ”ja” eller ”ja, kanske…”, då vet jag var du/vi alla måste börja. Vi måste bygga upp det nyfödda barnets tillit igen.
Tilliten till att JAG ÄR ÄLSKAD OCH TRYGG och JAG ÄLSKAR MIG SJÄLV OCH KAN DÄRFÖR ÄLSKA ANDRA.
Det är inget hastverk. Det tar tid. Det kräver en titt på hur det ser ut där innanför.
Men när vi gör det, det är då – och bara då – det kan ske.
*Att vara hel är att vara sann. Att vara sann är att säga som det är. Inte förrän jag visat mina sår kan jag veta säkert att jag är alltigenom älskad. Trots allt, vad som än händer och vem jag än visar mig vara. Därför sitter helandet i sårbarheten…”
*ur min första bok Vad heter din längtan (Cordia 2005)
