”Får jag ha klänningen i dag?”.
Min son håller förväntansfullt fram den färgglada knälånga t-shirten.
”Men kan du inte ha den här i stället”, försöker jag och pekar på en randig långärmad tröja.
Jag ser besvikelsen i hans blick. Fortsätter att rota bland kläderna i hopp om att hitta en kompromiss.
Jag vet inte riktigt varför det här skaver i mig. Varför kan jag inte bara låta min fyraåring gå till förskolan i de kläder han gillar? Det är väl ingen stor grej?
Jag inser att det har med rädsla att göra. Rädslan för att han ska vara annorlunda, inte passa in, kanske bli retad.
Medan jag gräver bland plaggen börjar jag tänka på det som kommit att kallas för ”genusflummet” på svenska förskolor. Inför valet lanserade Kristdemokraterna begreppet utifrån en skrivning från Skolinspektionen om att barn inte ska begränsas av stereotypa könsmönster.
Bilderna målades upp. För vår inre syn såg vi hur leksaksbilar och dinosaurier beslagtogs från ledsna pojkar medan flickorna släpades gråtande från dockvrån till bollplanen.
Men det är något som skaver. Bilderna stämmer inte med verkligheten. Jag har besökt en förskola i princip varje vardag de senaste fem åren och har aldrig sett hur en flicka med en pärlplatta och en pojke med en leksaksbil tvingats byta grejer. Tvärtom kan jag konstatera att killar fortfarande leker med sina bollar och bilar medan tjejerna pärlar och gestaltar mammor, pappor och barn i hemvrån. Skolinspektionens skrivelse till trots.
Men ibland på min väg ut genom grinden ser jag i ögonvrån hur barnen uppmuntras att testa någonting nytt. Hur ringen vidgas och min son, min dotter eller någon annan släpps in och får pröva, leka och lära.
Är det inte det här livet handlar om? Om lärande och utveckling?
Plötsligt känner jag sorg över att det ofta varit vi kristna som skrikit högst om att bevara sakernas tillstånd. Trots att det egentligen borde vara precis tvärtom. Vi bärs ju av en tro som inte begränsas av konventioner och sociala trösklar. En tro där en slav kan få predika evangelium, en förnekare kan bli apostel och en fattig ogift flicka kan få bära fram världens räddning.
Jag lägger tillbaka de randiga tröjorna. Plockar fram den klänningsaktiga t-shirten igen och ser leendet spricka upp i min sons ansikte. Sedan klär vi på oss och går ut i höstsolen.
Läs mer: Utveckla ditt barns EQ
