Det är jag som är den fräcka Stockholmsbruden. Åtminstone om ni frågar damen i kön på Konsum i Fjällbacka. Jag är rätt säker på att det var i det facket hon stoppade ned mig när jag besökte orten under vår semester. Förmodligen dömde hon ut mig på grund av mina sommarkorta jeansshorts och stora solbrillor. Och när jag dessutom hade mage att öppna munnen och fråga om jag fick gå före hennes fullproppade kundvagn med min enda vara och jämna pengar bestämde sig damen för att markera. Ställde sig bredbent i vägen och sa på bred bohuslänska:

– Skulle du ha mer bråttom än jag?

Så paff blev jag att jag inte kom mig för att förklara att vår båt låg illa till i hamnen och att familjen snart skulle tvingas kasta loss utan mig. I stället kröp jag ned i mitt fräcka- stockholmsbrud-fack och skämdes. Jag som inte gillar bli placerad i något fack över huvud taget.

Nej, det är sant, jag får liksom cellskräck när folk tror sig veta precis hur jag är. Oavsett om de bedömer mig efter mina solbrillor eller något annat. Som stjärnorna till exempel.

När någon ler och säger att jag är ett typiskt lejon får jag nästan utslag. För kanske stämmer det att min augusti-födda personlighet präglas av vilja och handlingskraft. Vissa dagar. Men andra dagar är jag så obeslutsam att man kan undra om stjärnorna flyttat på sig. Min kollega ringar hellre in folk med hjälp av personlighetstester.

– Jag tror du är gul, säger hon efter en kort analys.

Det facket borde jag väl egentligen gilla att sitta i, för det skulle betyda att jag är positiv och flexibel. Men jag förbehåller mig ändå rätten att vara tjurig innan frukost. Och på tanter i Fjällbacka. För det var värst vad jag har ältat den där händelsen vid kassan. Trots att jag faktiskt hann ned till vår båt i tid, har jag muttrat om den gamla damen i veckor.

Ända tills jag häromkvällen kom på att jag faktiskt stoppat ned henne i ett fack också. Nämligen det för bohuslänska argbiggor. Sen började jag tänka på alla andra stackare som jag också katalogiserat. För att han eller hon har likadana gympadojor som jag, eller för att de inte har det, för att de är vd:ar, arbetslösa, eller bor i jättefina hus.

Trots att jag själv är så rädd att begränsas till att vara en viss sort, glömmer jag hela tiden bort att vi människor är så mycket mer än det som andra ser. Mer än vad vi vet själva. För det är väl inte bara jag som vill tro att det är som Tranströmer skriver: Inuti dig öppnar sig valv bakom valv oändligt. Fantastiskt, men inte omöjligt om man räknar in Gud.

För nog borde väl hans skapelse vara mer spännande än något man kan knöla ner i ett fack? Han som kan plocka fram det bästa ur det mesta. Valv som ingen trodde fanns. Charm ur en sur tant från Fjällbacka kanske? Och vem vet vad han hittar i en fräck Stockholmsbrud.