Malin Aronsson Foto: Privat Visa

Min man pratar mandelkubbs-språket

Blogg Prata med varandra

Jag har hört att kärleken har fem språk. Tid, ord, gåvor,
tjänster och beröring. Fast jag tror det finns flera. Min man till exempel.
Hans kärleksspråk är mandelkubbar. Det upptäckte jag redan tidigt i vår
relation.  Inget gör honom så glad som de
där torra, små bullarna med pärlsocker på. Själv tycker jag att smaken av
bittermandel sticker i näsan och därför blir det sällan mandelkubbar hemma. Det
är ju så mycket mer lockande att överraska sin partner med något man själv tycker
om. Som kanelbullar. Men detta är något jag vill bli bättre på. Just detta. Att
orka tänka det där extra varvet för att göra honom glad. Att använda min
kreativitet för att räkna ut vad som kommer att gå rätt in i hjärtat på den
andre. Även om jag själv har svårt att förstå storheten i just mandelkubbar.
Eller i att ta en tur för att titta till båten.

Jo, för igår kom jag nämligen på att min man har ett kärleksspråk
till. Nämligen båtspråket. Visst, jag älskar också sjön och vår båt. Men inte
på det sätt som min man gör. Han blir salig så fort han kliver ombord. Jag ser
det i hans blick när han drar upp dragkejdan till kapellet. Lyckan och lugnet.

Nu var det ett tag sen vi hann vara ute. Terminsstarten kom så snabbt och själv tycker jag inte att båten lockar lika hårt när septemberfukten sänker sig. Dessutom ligger vår båtbrygga en hel halvtimmes bilfärd hemifrån, så man åker liksom inte bara förbi. Fast i helgen skulle jag köra vår son till en fotbollsplan i närheten. Min man hade ingen möjlighet att åka, men kom med en önskan:

– När du ändå är i de trakterna kan du väl åka förbi och titta
till båten också? Så att allt är okej?

Hans förslag tog emot i mig. Titta till båten, varför skulle
jag göra det? Det var småkallt ute och båtbryggan ligger vid en avkrok. Båten
ligger väl där den ligger, tänkte jag. Men okej då, bara för den här gången.

Efter att ha släppt av sonen på fotbollsplanen åkte jag till bryggan och vandrade ut till vår båt. Jag kollade att linor och fendrar satt som de skulle och sedan ringde jag min man.

– Ååå, sa han. Är du där? Snälla, sätt på Facetime!

Vi kopplade upp samtalen så att han kunde se båten och jag
hörde genom telefonen hur han suckade lyckligt. Så där som han gör när han får
något han älskar. Mandelkubbar. Eller en skymt av vår båt. Och plötsligt kändes
den där avkroken för att ta sig till bryggan som ingenting. Eller snarare som
jackpot. Inte för att det gav mig så mycket. Men för att den gav honom massor. Den
insikten ska jag tugga på i höst. Leva efter. I alla fall mer. 

Så. Är det någon som minns hur man gör mandelkubbar?

Kommentera

Logga in eller registrera dig för att delta i diskussionen
ANNONS