”Våra” fjäll. Tusentals år av historia. Om de kunde prata och berätta för mig… Mina förfäder har fiskat sin fisk i den här sjön och korsat den sommar som vinter i mer än hundra år. Det är något tryggt och vackert i tanken på att de också brukade vila sina ögon på samma utsikt som jag gör nu.
I dag ligger sjön stilla och spegelblank. En fluga sätter sig på vattenytan och cirkel efter cirkel efter cirkel bildar en sol säkert två, tre meter i diameter.
Jag tänker Må jag alltid hitta tillbaka hit. Till stillheten. Friden. Jag tar ett djupt andetag och andas in att Just nu är allt okej…
Men hur ska jag ta med mig det här, nu när semestern är slut och allt tar fart igen? För om det är för dig som för mig så är ju inte vardagen direkt någon blank rofylld spegel som du kan spegla ditt bästa jag i (!), alla dagar.
Det är telefonräkningar och vattkoppor och parkeringsböter. Tvättberg och matlistor – åsså lite fridfullt mys däremellan.
Och relationerna kanske inte heller bara är frid och fröjd och ömma möten varje dag. Redan när du vaknar och upptäcker att din älskade lämnat morgonrocken på golvet eller rakhyveln kvar på tvättstället börjar den göra sig påmind.
Den där stigande irritationen på att Det blir inte som jag vill.
Ditt hem är inte så där välstädat och estetiskt korrekt som i senaste Sköna Hem. Dina barn säger inte ett soligt Godmorgon mamma och Tack för maten som du trodde att du uppfostrat dem till (?)
När du så försiktigt du kan drar ner lakanet som täcker hela tonåringens huvud och viskar med din mjukaste och coolaste röst “Det är dags att vakna nu…” svarar hen istället “Kan du inte bara låta mig va…? Har jag inte sommarlov, eller…?!” Jo, det var ju bara det att du tänkte att Nu, just idag, lyser solen för en gångs skull den här sommaren och… ja, vi kan ju inte sova bort hela förmiddagen…
Den där spegelblanka sjön har så lätt för att sudda till sig. När saker inte blir som vi vill eller hade förväntat oss. För några dar sen, innan solen kom tillbaka var sjön orolig och näsan vit. Omöjligt att ens ana sjöbotten därunder. Och de där dagarna när vi låter oss uppslukas av allt som kommer emot oss, då är det som att vi inte ser våran egen botten.
Vi tappar lugnet eller humöret. Vi låter oss sköljas med av vågorna och allt som gungar. Både utanför och inuti. Men då är det också lätt att vi slutar andas… Vi tar inte längre de där djupa andetagen som vi just då behöver som allra mest.
Och när vi inte andas anar kroppen lite panik, vilket ökar oron i vår kropp. Det i sin tur gör att vi tänker mindre klart. Tankarna trasslar in sig i varandra och den coola känslan av att Just nu är allt okej är som bortblåst…
Att andas är liv. Att fylla våra lungor med luft är livsviktigt. Och särskilt när vi känner känslomässig eller fysisk stress. För trots ovädret, så är ju faktiskt din sjöbotten kvar. Under de stora eller små krusningarna på vattenytan ligger stenarna fast förankrade och fiskarna hittar sina vägar.
Det måste inte till en fjällutsikt eller månskenspromenad (även om det hjälper en bra bit på vägen!) för att hitta tillbaka till lugnet igen.
Nu när jobbet börjat/börjar igen, lova dig själv att komma ihåg att andas. Det som inte är okej, kommer så småningom att bli det. På ett eller annat sätt. Fjället står kvar. Och var du än är, så länge dina lungor andas och ditt hjärta slår gör du det med.
