För ett tag sedan var jag på ett frukostsamtal på Albert Bonniers förlag där Jonas Hassen Khemiri pratade om sin roman ”Pappaklausulen” – en berättelse om föräldraskap som har många kopplingar till hans egen verklighet.
Bland annat berättade han att tiden som föräldraledig blev en enda sörja av blöjor och wetwipes och att friheten han alltid värnat blev kraftigt beskuren.
Under samtalet nickade en kvinna i publiken entusiastiskt och frågade sedan om samma bok hade kunnat skrivas av en kvinna utan att omvärlden hade reagerat med omedelbar skuldbeläggning?
Själv vantrivdes hon med att vara mammaledig. För att härda ut fick hon en dag på jobbet i födelsedagspresent av sin man. Det var den bästa present hon någonsin fått.
Efteråt sökte en annan kvinna upp frågeställaren och la fram en tes: Är det inte så att den bästa mamman egentligen inte är hon som offrar sig själv för barnen utan hon som tänker på sig själv? Om mamman är glad, är barnen glada?
När jag går därifrån är jag kluven. Vurmen för frihet och oviljan till uppoffring speglar så väl vår tid. Uttrycket om att barnen är glada bara mamman är glad är bekant och används ofta för att rättfärdiga självförverkligande på bekostnad av tid med barnen.
Men påståendet stämmer ju inte alltid. Ett barn blir inte automatiskt glatt för att föräldern är glad. Och en förälder blir inte automatiskt glad av att få jobba. Kanske snarare stressad, splittrad och trött?
Läsningen av ”Pappaklausulen” och frukostsamtalet med författaren får mig att tänka på mitt eget föräldraskap, och på min kristna tro som lär att det finns andra värden än de ekonomiska.
Om föräldraskapet, eller framför allt moderskapet, förr var nästintill heligt, definierade hela kvinnan och reducerade henne till en funktion; den som ammerska eller blöjbytare eller tröstare, har det i vår sekulära, kapitalistiska tid fått en annan innebörd.
När individens rätt står i centrum spelar familjebanden inte lika stor roll. Från alla håll uppmanas vi att tänka på det som är bäst för just oss, satsa på oss själva, göra karriär, inte komma efter med pensionssparandet.
Relationer blir nästan en fråga om ekonomi. Hur mycket tjänar jag på denna relation? Vad får jag offra och vad får jag tillbaka? Men relationen mellan barn och förälder är egentligen allt annat än ekonomisk. Snarare är det ett livslångt åtagande, ett band som inte kan förhandlas bort. Vi längtar efter oberoende, men inbyggt i föräldra-barnrelationen finns dess motsats.
I boken ”Lyckliga i alla sina dagar” skriver Nina Björk om föräldraskap; om hur den gravida kvinnan i sig själv är en vandrande protest mot autonomin, eftersom hon de facto är två människor i en.
Björk skriver också om hur vi har frigjort oss från beroendetanken genom att inte referera så mycket till ”mamma” som till det mer flexibla ”mammaroll”. Ord har betydelse och när vi pratar om moderskapet, och även faderskapet, som en roll, något vi kan kliva in och ur när vi har lust, påverkar det hur vi agerar.
När Nina Björk själv blev förälder ville hon först att hennes barn skulle kalla henne för Nina, i stället för mamma, eftersom hon var mån om att inte berövas sin individualitet och tydligt ville visa att hon var mycket mer än mamma. Men i den omvälvande upplevelsen att få barn omvärderade hon också sin frihetslängtan. Hon insåg att föräldra-barnrelationen har ett otidsenligt drag av evighet och skriver: ”Det är tills döden skiljer oss åt. Får vi andnöd? Ja, vi får andnöd. Men vi får också, de allra flesta av oss, lycka.”
För mig har föräldraskapet absolut inneburit lycka. Det finns ingenting vackrare än min lilla dotters hand i min, att lyssna till hennes skratt och se henne upptäcka världen. Men föräldraskapet har också inneburit en smärtsam insikt om min egen självupptagenhet. När jag tvingas ställa någon annan i centrum inser jag hur ovan jag är att göra just det.
Nina Björk hjälper mig att se föräldraskapet som en möjlighet. Ett tillfälle att leva långsammare, en möjlighet till andra mellanmänskliga relationer än egennyttans. Hon skriver: ”Egentligen vet vi ju. Vi vet när någonting är värdefullt. Vi vet att det är människor vi vill ha, människor vi vill vara nära, älska, lära oss mera om och av. Jag tror att vi vet när vi har blivit rörda. I vårt innersta. Tagna. När våra fundament fungerar. Det är bara det att läget i dag är så avskyvärt att en hel kultur arbetar för att vi ska glömma det.”
