Christina svarar: Hur gör vi för att sluta oroa oss för dem vi älskar? Det går naturligtvis inte, den oron får sin boplats i vårt bröst i samma stund som kärleken till den andre flyttar in. En oro som kan ses som ett kärlekens lidande.
Oro är människans vanligaste känsla – vi ska till och med oroa oss eftersom det är en del av vår överlevnadsstrategi. Men inte så mycket att vi slutar fungera. Kan man ha balans i oron? Många hittar något av det i vardagen, när allt rullar på som vanligt stängs den akuta orons flöde. Vi får en känsla av trygghet mitt i det som på sätt och vis kan beskrivas som mycket otryggt. Känslan av att veta hur morgondagen kommer att bli, att den är under kontroll, ger ett slags lugn.
Men under den lugna ytan vet vi att ingenting kommer att vara oförändrat för alltid. Den förändring som ständigt pågår, åldrandet, vänjer vi oss vid, men plötsliga rubbningar av ordningen skakar om oss på ett helt annat sätt. De påminner oss brutalt om att våra möjligheter att påverka vad som sker med oss och våra närmaste kan vara mycket små. Vi står i spillrorna av vår trygghet och det enda vi kan påverka är hur vi hanterar det skedda.
Du har tagit flera konstruktiva steg, talat med både lärare och den aktuella pojkens familj. Kanske är det bristen på gensvar från dem som gjort att din oro accelererat? Du har fått en känsla av att vara ensam om att värna din dotter och vara den som ser hennes utsatthet. Har du någon mer i vän- eller familjekretsen som du kan dela dina tankar med?
När du beskriver din flicka får jag intryck av att det trots allt är en ganska stark tjej, som är klar över att hon ändå vill fortsätta i sin skola, trots vad som hänt. Det hon skulle behöva ditt stöd i är att fundera över hur det ska bli så bra som möjligt för henne det läsår som är kvar.
Vilka vänner finns som hon litar på och vem kan hon vända sig till om det uppstår jobbiga situationer? Finns det strategier hon kan använda sig av när hon känner sig utsatt? Det finns i allmänhet elevvårdsteam på skolorna. Kanske kan en kurator eller skolsköterska vara en trygg person att vända sig till under skoltid?
Det är klokt av dig att inte i nuläget belasta din dotter med informationen om att du mår dåligt för hennes skull. För det skulle kunna göra att hon av hänsyn till ditt mående inte berättar för dig hur hon själv mår eller om andra problem. Att inte få veta brukar vara än mer oroande, för då sätter i stället fantasin igång och målar upp scenarior. Dessutom behöver hon få berätta, så att du kan följa hennes mående.
Men din dotter ser förstås ändå att du är bräcklig just nu, och vill kanske skona dig genom att inte berätta. Förebygg det genom att be henne att berätta, förklara att du hellre vill veta även om det är jobbigt. Det är förstås samtidigt viktigt att inte förstora det som hänt. Sommaren kan ha fått mycket att blekna. Både för hennes del men också för den aktuella killen. Kanske kan hon också se att hans självkänsla fick en knäck av att hon gjorde slut, att han inte heller är så stark som man kan tro?
Jag hoppas att du för egen del får hjälp när det gäller att hantera din oro, helst inte bara med medicin, utan även samtal. Orostankar i sig är inte farliga, det är när de börjar gå runt, runt som de blir jobbiga. Men det är bara tankar, de är inte sanningar. När oron blir så stark och ångestfylld, som den blivit för dig, kan det också finnas anledning att fundera över om det som hänt dragit igång gammal oro och otrygghet, som tidigare kunnat hållas i schack? Att det i så fall inte handlar enbart om det som rör din dotter, utan lika mycket om dig själv och dina tidigare erfarenheter utsatthet och tillvarons ovisshet.
Eftersom oron sätter sig i kroppen och man blir spänd, kan avslappning och fysisk aktivitet vara bra – den kan alltså släppa något om spänningarna släpper. Och att vara utomhus känns ofta bättre än att vara inomhus. Men framför allt handlar det om att, när man gjort det man kan, bestämma sig för att lämna det man inte kan påverka. Det är något man kan behöva bestämma sig för flera gånger om dagen! Och sedan kanske till och med våga tro att vi vilar i goda händer, oavsett om det känns så eller inte.
