I svallvågorna efter (den inte en minut för tidiga) Metoo-kampanjen väcks många tankar. Och vilka tankar som väcks inom oss beror förstås på våra erfarenheter och referensramar, vilka miljöer och situationer vi befinner – och har befunnit – oss i.

I mitt jobb som terapeut hör jag en hel del berättelser om beteenden som inte är okej. Men var gränsen egentligen ska dras för vad som bör benämnas sexuella trakasserier och inte, verkar vara något som många har problem med. ”Snart vågar man inte ens se på en kvinna utan att vara rädd att det ska missuppfattas”, sägs det från en del håll. Själv tänker jag att frågan inte borde vara ”Hur långt kan jag gå utan att det blir kränkande?”, utan snarare ”Hur ska bete mig för att visa en genuin respekt för andra?”

Mina tankar går sedan osökt till en annan kränkande handling, otrohet (som jag själv blev utsatt för för ett antal år sedan).

På det temat ställer många på liknande sätt frågan “Men hur långt är det okej att flörta med någon annan än ens partner?” istället för att comitta till “Jag vill vara ärlig och respektera min partner”.

Läs mer: Lailas man fick barn med annan kvinna i hemlighet

Otrohet är en kränkning av den andres tillit, integritet och självkänsla.
”Hur kunde jag gå på det? Varför har jag inte märkt nåt? Är jag helt blåst? Var jag inte bra nog? Vad gjorde jag för fel?” eller “Hur ska någonsin kunna lita på nån igen?”

Att bli sviken av den man lever närmast upplevs av många som en känslomässig våldtäkt. Ändå finns en lamhet i den här frågan och en rädsla för att ha åsikter om det som är bedövande. Det här är inte bara sorgligt.

Att vi som medmänniskor, kollegor, vänner inte vill kännas vid ämnet, är en av orsakerna till att otrohet många gånger är relativt riskfritt att ägna sig åt.

Vi bygger upp förenklade ursäkter kring otrohet, inte för att vi (vill jag tro) eller tycker att det är ok, utan mera för att det är ett jobbigt och på många sätt utmanande ämne att brottas med. “Det händer ju hela tiden” och ”Vad ska man göra?”, “Man kan ju inte lägga sig andras förhållanden”.

Och ja, det är svårt. Inte ens vi som jobbar dagligen med människor som står mitt i dilemmat, vet alla gånger hur vi ska tackla problemet.

Läs också: Otrohet börjar långt från sängen – och måste inte gå så långt

Men att ta sig rätten att bryta band som bygger på ömsesidiga löften, en gemensam investering av känslor, minnen, erfarenheter, familj och framtid är ingen liten lätt förströelse. Det beteendet äventyrar inte “bara” relationen i sig, utan i allra högsta grad den känslomässiga och själsliga hälsan hos den som blir bedragen. Inklusive barn och nära och kära. Och som en jämförelse så är det i företagsvärlden straffbart om en av ägarna tar ut den gemensamma investeringen och satsar den i ett nytt företag utan att informera/ha kommit överens om det med delägaren.

Viktigt att komma ihåg är förstås att förmågan att bli attraherade eller få känslor för någon annan än vår partner, gäller oss alla. Det ligger i vår natur. Det är hur  vi hanterar och agerar på de känslorna som är frågan. Går vi bakom ryggen, eller står vi för det vi känner och lägger fram det på bordet hos vår man/fru, innan vi redan tagit oåterkalleliga steg på vägen?

När jag ute och föreläser får jag ibland frågan: “Men om man upptäcker att en väns partner är otrogen, ska man berätta eller inte?”

Jag har inget heltäckande svar. (I mitt eget fall var det ingen i min nära omgivning som visste) Men låt oss tänka efter. Vad känner du? Hur skulle du vilja ha det, om det var du som blev bedragen?

Om du var den sista i vänskapskrets eller bland dina kollegor som fick veta det alla redan vetat sedan länge? – fast det var ditt förhållande som hängde över klippkanten? Det skulle kunna beskrivas som att ha åkt med på ett tåg som skulle ta dig hem, men medan du sov ändrat slutdestination och tagit dig på enkelbiljett till Sibirien. Alla andra på tåget var informerade men ingen vågade berätta för dig för de var rädda att ”du skulle bli så upprörd” eller man “inte ville att konduktören skulle behöva betala några konsekvenser”…

Detta är inte en uppmaning att vi ska slänga oss på mobilerna med egna, kanske förhastade eller ogrundade tolkningar av våra medmänniskors förehavanden. Än mindre, hörsägen. Verkligen INTE. Men om vårt motiv är äkta omsorg så måste vi tro att det finns en väg. 

Som med så mycket annat är information och kunskap, självrannsakan och insikt många gånger det som kan gallra bort korttänkta snabblösningar, flyktbeteenden eller det där som “bara hände”.

Det säger sig självt.

Om alla förstod vidden av den kränkning som otrohet innebär, skulle steget från tanke eller känsla till handling bli större. Och om vi mot vår vilja hamnar på åskådarplats skulle vi åtminstone våga fråga den som är otrogen om hen vet vad hen håller på med.

Det står trots allt att “Sanningen ska göra er fria” .
Vi måste prata mer om det här.

Ta hand om er och varann!/ Laila

Läs mer/gilla på Instagram @terapistudion och använd gärna hashtag #Betrue.