De vuxna i Sverige behöver förstå och intressera sig mer för barnens verklighet på nätet. För det är en rå värld som möter dem där ute. Ungefär så lyder budskapet när författaren Caroline Engvall är ute och föreläser.
Under de senaste åren har hon undersökt hur vuxna söker upp barn på nätet, för att sedan tvinga dem att skicka bilder på sig själva, eller stämma träff och utsätta dem för fysiska övergrepp.
Det här kan hända överallt. Caroline som ibland föreläser i kyrkor, och ofta får höra barns berättelser, menar att även föräldrar och ledare i kyrkan behöver bli mer medvetna om att deras barn är i riskzonen.
– Barn inom kyrkan som utsatts för de här nätförövarna. Många barn jag möter i kyrkan är väldigt väluppfostrade. Man vill vara duktig, trevlig och inte göra något besviken. Då är det lätt att hamna i trubbel på nätet.
För ett barn som fått lära sig att vara snäll mot alla, kan det vara svårt att veta var gränsen går.
– Om en vuxen ber en skicka nakenbilder på sig själv kanske man gör det, eftersom man inte vill göra den vuxne ledsen och besviken.
När barnet väl skickat en bild till förövaren är det lätt att hamna i en ond cirkel där förövaren kräver mer och mer. Många barn skäms över att man blivit indragen i detta och vågar inte säga något till sina föräldrar.
– Barn i dag vet egentligen hur man ska beté sig på nätet. De vet att man inte ska skicka bilder, och inte lämna ut sitt personnummer, men förövarna är otroligt skickliga och manipulativa.
För barn som uppfostras med en tro tillkommer ibland ytterligare ett problem:
– Då skäms man inför Gud också. Min erfarenhet är att de här barnen känner en sorts trippel skam. Man skäms för sig själv, man skäms inför sina föräldrar och inför Gud.
Läs mer: Caroline Engvall ser Gud i kraften hos unga som överlever sexövergrepp
Samtidigt, menar Caroline, har kyrkan en fantastisk möjlighet att vara ett motgift. Hon tycker att ledare och vuxna i kyrkan borde ta chansen att göra kyrkan till en plats där barn får lära sig att säga nej.
– Jag älskar att tala om vad kyrkan kan göra. Senast i går var jag i Svenska kyrkan och föreläste och jag tror att präster och pastorer kan ha jättestor betydelse.
– Jag tycker att man bör lyfta fram att här finns människor som lyssnar och har tystnadsplikt och kan hjälpa. Jag tror att man skulle bli förvånad över vad som väller fram när man öppnar för att prata om den här problematiken.
Ett sätt att arbeta med frågan skulle kunna vara att väva in det i söndagsskolan:
– Jag tror att man skulle kunna prata om vikten av att våga säga nej. Jesus sa ju ofta ja till människor. Men det finns ju också tillfällen när man måste säga nej. På nätet behöver vi bli mer bråkiga. Prata om motsatserna mellan Jesu godhet och om att man ändå när som helst får säga nej och dra ur sladden.
Caroline är själv mamma till tre barn och började tidigt at prata med dem om kroppen:
– Jag har till exempel talat med mina barn om privata kroppsdelar som man själv bestämmer över. Har man pratat från tidig ålder om det, så kanske steget blir lite längre till att låta någon ta på eller fotografera de kroppsdelarna.
Kanske är även detta något man kan väva in i söndagsskolan, tror Caroline.
Lyssna på Dagens podd med Caroline Engvall här.
En annan sak som kyrkan kan göra är att ge barnen rätt sorts bekräftelse. Många av de barn hon möter som fallit offer för nätförövare berättar att de egentligen sökte bekräftelse.
– Man kanske inte känner sig så populär i skolan. Men så lägger man upp en nakenbild på sig själv och får 50 kommentarer om hur fin man är. Då blir det så barnen laddar sina batterier.
Därför bör kyrkan prata om att barnen är älskade och arbeta för att barnen ska lära sig att älska sig själva.
Trots att farorna med nätet är många är det viktigt att vuxna omkring barn och unga inte börjar agera som spioner eller uppfattas som kontrollerande.
Carolines tips till ledare och föräldrar som vill prata med barn och unga om hur de har det på nätet är att istället ha en nyfiken hållning.
– Var öppen och nyfiken och fråga barnen om de inte kan visa dig sin värld på nätet. Och om du får veta något som inte är bra, var noga med att inte bli arg. För då finns risken att de aldrig vågar berätta igen.
Som barn och ungdomsledare i kyrkan vara beredd på att man kan få ta emot berättelser som barnen inte berättar hemma, enligt Caroline Engvall.
– Många barn skäms så inför sina föräldrar att man hellre berättar för någon annan först.
