Singel för en timme

Blogg Må bra Vardagsliv

Ibland tycker jag att jag är så oerhört trevlig. Det är alltid jag som säger ”hej” först.  I alla fall känns det så. Om jag hamnar i samma tunnelbana som någon ytlig bekant händer det ingenting om inte jag stövlar fram. Och det gör jag, för jag är liksom uppfostrad så. Med en inbyggd pliktkänsla att heja. Även på den där klassföräldern jag bara träffat två gånger. Eller på kollegan jag inte sett på tio år. 

”Hallå där”, säger jag käckt.

”Men heeeej!” säger den andre med fejkad förvåning.

Ofta är jag nämligen säker på att den andre har sett mig också, men inte hälsar för att de inte orkar. Fast egentligen tror jag att inte att jag är så unik som jag just försökt att framstå. Vi är nog fler som känner så här. Som den som alltid måste börja. Och om du är en av oss har jag ett tips: Har du möjlighet, så åk till fjällen! Och åk ankarlift! För där är ordningen omvänd.

Det var under den sista dagen av vår fjällsemester som jag fick några skidåk för mig själv. De andra i vårt sällskap frös för mycket. Ensam sladdade jag ned för backen och in mot liften. Där upptäckte jag skylten ”singelkö”. Om man ställer sig i den blir man ihop-parad med någon man inte känner. Just den här dagen hade jag egentligen ingen lust med det. Jag var inte på humör för att anstränga mig. Men singelkön var kortare, så jag tog den ändå. ”Jag ska inte säga ett pip”, tänkte jag medan jag stakade mig framåt. 

Mitt första sällskap blev en kvinna i min egen ålder. Liften drog iväg och jag fäste blicken i fjärran, fast besluten att njuta av tystanden. Den varade i tre sekunder.

”Men! Vi har ju likadana skidor”, utbrast hon bredvid mig och pekade glatt mot mina och hennes svarta Fischer.

Sedan flöt samtalet av sig själv hela vägen upp utan att jag
hade ansträngt mig ett skvatt.

Nästa åk hamnade jag bredvid en kille i tjugoårsåldern med utländskt
utseende. Jag tog återigen sats för att vara tyst, men då frågade min
liftgranne på lätt bruten svenska:

”Åkte du igår, min mamma sa att det var sol då?”

Sedan kunde jag inte låta bli att fortsätta samtalet, som handlade om att komma hit ifrån Afghanistan, få en ny familj och på bara ett par år lära sig bemästra både språk och svarta backar.

Efter det åkte jag med en man som använde mig som bollplank
för att reda ut budgeten kring hans fjällsemester och sedan blev det en sjuåring
som skrattande berättade om alla gånger hon knasat sig och ramlat ur liften.

Det blev fyra åk i singelkön, sedan var jag  slut i öronen. Samtidigt kände jag mig varm
och euforisk. Man kan bli det när andra börjar prata med en.

Med den vetskapen åkte jag hem. Nu är jag tillbaka på
tunnelbanan igen. Har du sett mig? Lugn. Jag är redan på väg fram!

Kommentera

Logga in eller registrera dig för att delta i diskussionen
ANNONS