Ensam kvinna Visa

”Mannen jag älskar delar inte min tro”

Parrelationen Tro i relationen

Relationsexperten Christina Halldorf svarar på läsarfråga om att leva med någon som inte är kristen.

Hej Christina! Jag är en tjej på 35 år som längtat i hela mitt liv efter att hitta någon att leva med. Jag var länge övertygad om att Gud skulle låta mig hitta en kristen kille, men det verkar aldrig hända. Den här våren kom i stället en kollega, en frånskild tvåbarnspappa in i mitt liv. Jag är förälskad och han är en så fin människa, men det skrämmer mig att vi inte kan dela tron. Jag har träffat hans barn, som var jättefina, en gång, men jag vill vänta med nära kontakt med dem, tills vi vet hur det blir med oss. Hur ska jag tänka?

Christina svarar: När en förälskelse väl fått fäste och är ömsesidig, brukar den vara mycket svår att stå emot. Men du vill inte bara låta processen ”ha sin gång”, utan fatta ett beslut grundat på vad du tror är rätt. Efter att ha längtat länge har du nu mött någon du verkligen tycker om, men vågar inte riktigt vara glad, för det var inte så här du hade föreställt dig att det skulle bli. Även om den man du mött är en mycket fin person, så delar ni inte samma tro, och det oroar dig.

Jag tror att du delar den oron med många i liknande situation, inte minst från frikyrkan, men också från andra kyrkosammanhang där tron är tätt sammantvinnad med familjeliv och socialt liv. Där man nästan inte kan hålla isär vad som är trons specifika uttryck och vad som hör till själva församlingskulturen, det sociala samspel som utvecklas när människor möts under lång tid för att tillsammans fira gudstjänst och där man i stor utsträckning också får sitt sociala nätverk. Att hitta en livskamrat som delar uppväxtmiljö och har en självklar kännedom om den kultur som råder, underlättar på många sätt livet tillsammans. Man behöver inte förklara sitt sätt att leva ut sin tro för den andre och ens sätt att välja och tänka blir inte ifrågasatt. Man kan, från samma utgångspunkt, mogna och fördjupas i tron tillsammans.

Å andra sidan är det en djupt förenklad syn på människan som får oss att anta att den som är med i en församling är troende och den som inte är det är icke-troende. Vi är så mycket mer komplexa än så, som du självklart vet. Vem som är mest lik Kristus är inget ett medlemskap i en kyrka kan ge svar på. Kanske är det något av det du börjar ana mer och mer, när du nu lär känna denne man? Hur ser han på det du funderar över? Har han några tankar om, eller invändningar rörande, din tro och församlingstillhörighet? Att vara fri att tro är inte bara ett okej till att gå i kyrkan på söndag, tron är inte ett engagemang jämförbart med att vara med i en förening. Det är ett sätt att se på livet och vad det är att vara människa. Egentligen handlar det om att vara fri att älska. Älska Gud – och sin nästa som sig själv.

Finns det en ömsesidig respekt för den andres livsval? Kan du tillsammans med honom vara fri att vara den du vill vara? Och är han, på samma sätt, fri att med dig vara den han vill vara. Frågan från honom är inte minst viktig. Står du ut med att han för sin del fortsätter att leva sitt liv utanför kyrkan? Eller kommer du att vara besviken på att han inte kommer med dig?

Att välja att leva sitt liv tillsammans med någon som kommer från en helt annan miljö, med andra tankar och värderingar, kan ställa många av våra självklarheter på ända. Vi får anledning att ompröva vad som är viktigt och omistligt, och vad kanske vi har med oss, men hellre skulle vara utan. Det kan vara starten på en mycket spännande, gemensam resa, men den blir troligen inte friktionsfri. Om det nu finns någon gemensam resa som kan vara det! För de vi är vid starten är inte de samma som vi är när vi går i mål. Vare sig vi började som de ”lika barn, som lekte bäst” eller om vi var olikheterna som i bästa fall kompletterade varandra. Att älska är inte att slipa bort den andres olikhet, utan att säga ja till den.

Kommentera

Logga in eller registrera dig för att delta i diskussionen
ANNONS