Jag vet inte vad det är. Men varje gång jag hör komikern Måns Möller berätta om sin relation till sonen Viggo bryter jag halvt ihop. Senast var det i SVT:s ”Stjärnorna på slottet” som Måns delade sin berättelse om hur han och Viggos mamma redan under första året efter sonens födsel, märkte att
någon var annorlunda. Hur han som annars hade lätt att få kontakt med barn plötsligt kände att han inte kunde nå fram till sin egen son.
”Det lirade liksom inte”, berättar Måns Möller med tårar i ögonen i programmet och beskriver hur han och Viggos mamma så småningom fick beskedet att Viggo hade autism.
Där och då tog den spexige Måns Möllers livsresa en ny vändning. Han började sätta upp mål. Viggo ska lära sig prata, cykla och kanske viktigast av allt – han ska bli bjuden på kalas. Sedan dess har han cyklat åtskilliga tusen mil för att samla in pengar till Viggo foundation, en insamlingsstiftelse för barn i behov.
Att höra en förälder berätta om sin oro för sitt barn berör alltid. Men just Måns Möllers berättelse om Viggo har alltid tagit tag i mig extra mycket, både när jag hört honom berätta i egna stand upshower samt i intervjuer. Och i samtalet på ”Stjärnorna på slottet” inser jag vad det är. Det är den där oväntade faktorn. Att få upptäcka ett lager till hos en människa. Att komikern Måns Möller inte bara var en glad gamäng som drog skämt i olika tv-program.
Pastorn och författaren Tomas Sjödin satte nyligen ord på det där i en krönika i Göteborgs-Posten. Sjödin berättade om sitt möte med den kanadensiske teologen Jean Vanier. En man som vigde sitt liv åt människor med olika slag funktionshinder och även grundade den internationella L’Arche-rörelsen. I mötet med den svenske pastorn berättade Vanier om vad han försökte tänka i varje möte med en människa.
”Du är aldrig den jag tror att du är. Lär jag känna dig skall jag upptäcka att du är mycket vackrare än jag trodde. Och mycket mer sårad”.
Detta tänker jag när jag hör Måns Möller berätta om sin son, och när sonen Viggo tillsammans med några vänner plötsligt dyker upp och tar med sig stjärnorna bort från slottet med på ett hisnande cykeläventyr. Vi är alltid mer än våra schabloner och de bilder vi så gärna håller upp för varandra. I
varje mänskligt möte finns svindlande nya världar att lära känna.
