Hon sitter på en stol, bakgrunden är mörk. Lika mörk som hennes berättelse. Jasmina är 30 år, sex år yngre än jag, och hon har upplevt saker som jag inte ens vill försöka föreställa mig. Våldtagen av sin chef, systematiskt slagen av sin pappa, hon har förvisats och förkastats, använts av hundratals olika män. Men det är inte främst Jasminas berättelse från att ha varit nedbruten och utnyttjad sexslav till att hon i dag kan älska sig själv igen, som denna blogg ska handla om (även om den är ett underbart exempel på hur Jesus förvandlar söndertrasat till helt).
Nej, det är vad hon säger på slutet av den filmade SVT-intervjun, som får mig att fundera:
”Ibland skrattar jag och folk säger `Varför skrattar du?´ men jag tror att många kvinnor som befinner sig i prostitution eller dåliga omständigheter börjar skratta i stället för att gråta.”
”Man börjar skratta i stället för att gråta”, upprepar Jasmina, som för att låta orden sjunka in.
De där orden känner jag igen. Från en annan intervju jag hört nyligen, med en kvinna i samma ålder som Jasmina, men med en helt annan berättelse. Det är Isabella Löwengrip, tidigare ”Blondinbella”, som nyligen var med i Söndagsintervjun i P1. Där pratar hon om hur det är att inte känna tillit till någon annan människa, att leva i tron att ingen skulle kunna älska henne på riktigt. Programledaren Martin Wicklin reagerar på att hon ler stort medan hon pratar om det mörka.
”Ja men, jag ler ju för att jag tycker det är jobbigt. Jag ler alltid när saker och ting är jobbigt”, konstaterar Löwengrip.
Jag tror inte att Jasmina och Isabella är ensamma om att använda skrattet eller leendet på det sättet. Som en täckmantel för det svåra, det mörka. En försvarsmekanism eller som ett sätt att dölja sin sårbarhet. Men frågan är vad det gör med oss. Vad händer i förlängningen om vi väljer att vifta bort det svåra med ett lätt skratt i stället för att låta det bränna till och märka hur tårarna kommer? För det senare krävs det mod. Ett skratt lättar upp stämningen. Tårar däremot riskerar att göra människor obekväma.
Ändå vill jag slå ett slag för tårarna. De är läkande, på ett helt annat sätt än vad jag tror att ett bortviftande skratt eller framkrystat leende är. Tårar stärker dessutom våra relationer. De man gråtit tillsammans med räknas ofta som ens närmaste.
Under pågående coronakris, och svårigheter av olika slag som alltid pågår i och omkring oss, kan vi väl utmana oss. Dels genom att själva släppa fram de tårar som pockar på, men också genom att inte låta oss luras av den andres leende. Kanske döljer leendet tårar som behöver hjälp på traven att komma ut? Våga släpp ut dem och jag tror du kommer uppleva en lättnad.
