Det finns olika slags sorg. Eller rättare sagt orsaker till sorg. Och säkert lika många sätt att sörja som det finns människor. Jag vet inte så mycket om sorg, annat än min egen. Den som jag kastades in i, helt utan förvarning, för exakt 778 dagar sedan. Då dog min man. En helt vanlig dag, när han var på jobbet. Han blev påkörd medan han själv jobbade vid en trafikolycka. Som brandkårsbefäl var han alltid extra noga med säkerheten, både sin egen och andras. Han var den tryggaste, starkaste och mest osjälviska person jag någonsin känt. Alla som kände honom vet att det är sant. Att detta skulle kunna hända var för mig helt otänkbart.

Läs mer: Så tröstar du en partner som är i sorg

Jag fick ett samtal på morgonen den 8 februari 2016. De sa att Anders blivit påkörd och var medvetslös. Andra kunde läsa i media att han flugits med helikopter till sjukhuset. Att det var en väldigt allvarlig olycka. Men jag vägrade tro det. Inte min Anders. Han klarar vad som helst! Ett drygt dygn kämpade vi. Kämpade, bad och vakade vid hans sida. Efter hand övergick bönerna till desperata rop, och till slut kunde jag bara få fram ett förkrossat vädjande till honom, att han skulle komma tillbaka. Till livet, till oss. Jag minns att jag gick in på en av sjukhusets toaletter och föll ned på mina knän. Sedan bad jag den starkaste och mest innerliga bön jag någonsin bett i hela mitt liv.

Jag berättade för Gud att jag inte kunde leva utan Anders, att jag inte skulle klara mig utan honom, och att han bara MÅSTE fixa det här. Var det någon gång Gud skulle ha behövt gripa in så var det nu. Jag satt länge vid Anders sida, talade med honom, berättade hur mycket jag älskade honom. Fast han inte kunde höra och var djupt nedsövd, eller, förmodligen redan var i himlen … Och jag minns att det sakta trillade en blodblandad tår från hans öga. Just då. När jag kysste hans kind. När jag satt där och höll hans hand. Jag var den som gav upp sist av alla. Som in i det sista vägrade gå med på att hans liv inte gick att rädda. Men han hade redan lämnat oss, för en bättre plats. Min älskade älskade make och bästa vän sedan 17 år.

Läs också: Överläkare till sörjande: Gör ett ordentligt avslut och lev

Det gör fortfarande ont att skriva de orden. Att han dog. Vill hellre använda andra ord. Fast helst inga alls. Kanske för att jag egentligen inte tror att han dog utan bara flyttade vidare, till nästa dimension och nu lever mer än någonsin, i himlen. Men oavsett, så är han inte här längre, och han försvann utan minsta förvarning. Det gjorde så ont. Fruktansvärt ont! Jag kastades rakt in i en ofattbar tid, i en ofattbar sorg. Skulle jag ha vetat om innan vad som skulle drabba oss, hade jag förmodligen trott att jag skulle bli arg på Gud och tappa min tro. Att jag skulle tappa greppet om hela livet och flippa ur totalt. Men faktum är, att ingenting utav det visade sig stämma.

När vi fått beskedet att Anders liv inte gått att rädda fanns det bara ett alternativ: Gud. Jag visste inget annat. Det var bara självklart. Den jag alltid trott på, levt för och kalibrerat mitt liv mot – nu behövde jag honom mer än någonsin. Visst fanns det saker jag inte förstod, och de desperata bönerna vi bett hade inte gett det resultat vi så fruktansvärt innerligt önskat. Visst har det funnits ångest, förtvivlan, oro och desperation. Tusen frågor.

Jag kunde ha stannat där, blivit arg, besviken och bitter. Det hade inte varit särskilt konstigt. Men mitt i allt det där fanns Gud. Jag kände så tydligt hur Jesus gick vid min sida, bar mig och grät med mig. Gav mig hopp, visshet om en framtid för mina barn och mig, fyllde mig på något förunderligt sätt med glädje. Om och om igen kom hoppet, glädjen, kärleken till livet och framtiden.

Gång på gång har jag lyfts upp och erfarit den obeskrivliga ljuvliga tröst jag tror bara en människa i sorg kan förstå… Nu har det gått två år. Det har varit hemskt. Tungt, smärtsamt. Men när jag ser tillbaka på denna för mig så omskakande händelse och tiden efter ser jag också ljuset, hoppet och kärleken som liksom hela tiden funnits där som ett tema mitt i sorgen. Jag ser alla människors omsorg om barnen och om mig, alla underbara minnen vi får glädjas över.

Det starka hoppet som aldrig lämnat, den obeskrivliga glädjen som märkligt nog överraskat mig gång på gång, och att det finns en framtid. Jag ser Gud. Mitt i sorgen. Hur han aldrig lämnat oss. Hur han gått bredvid, hur han burit, hur han tröstat.

Och nu kan jag förstå orden från Matteus kapitel fem. Saliga är de som sörjer, för de ska bli tröstade. För den trösten är bland det största jag någonsin upplevt.