I vår familj utgörs för tillfället fredagsmyset av tre omistliga ingredienser. Chips, dricka och Wild Kids på Barnkanalen.
Både jag, min fru och framför allt barnen älskar programmet. Det är liksom ”rejält” på ett nästan gammeldags sätt. I Wild Kids hänger minsann inte barnen med paddnackar över ändlösa spel eller Youtube-klipp. Här får de i stället lära sig att leva i symbios med naturen samtidigt som de utvecklar samarbetsförmåga och gott kamratskap genom sinnrika lagtävlingar. Allt inramat av tät hälsingeskog.
Men i fredags hände dock något märkligt. Ett tilltag så chockerande att samtliga familjemedlemmar unisont satte fredagsmyset i vrångstrupen.
De två lagen Lejonen och Björnarna skulle tävla som vanligt. Denna gång var priset att för en kväll få återförenas med någon av sina föräldrar. Wild Kids-barnen har levt i åtskilliga dagar borta från sina familjer men ur skogen träder nu alltså mammor och pappor och ställer sig på rad på behörigt avstånd från mållinjen i tävlingen.
Barnen ser sina föräldrar och flera börjar genast gråta. Föräldrarna är också märkbar tagna. Den enda som inte låter sig dras med i känslostormarna är programledaren Carolina Klüft som fokuserat går igenom reglerna.
Sedan är det ”klara, färdiga, gå” och tävlingen är igång. Barnen springer, kämpar och samarbetar som om de gällde livet. För så känns det. Föräldrarna hejar på och till sist har det ena laget vunnit. Glädjen vet inga gränser när vinnarna rusar mot sina föräldrar som står väntande med öppna armar. All ackumulerad saknad och hemlängtan väller fram när barnen äntligen återförenas med sina föräldrar. Glädjetårar, kärleksförklaringar, kramar som aldrig vill ta slut.
Samtidigt sveper kameran tillbaka över landskapet till det förlorande laget. De är fullständigt otröstliga. Det är hemskt att se. Sorgen är bottenlös.
I soffan börjar mina egna barn bli oroliga.
– Förlorarlaget ska väl också få krama om sina föräldrar?
– Jag hoppas det, säger jag trevande.
Samtidigt händer det absurda. Medan kramkalaset fortsätter för vinnarna får förlorarnas mammor och pappor lomma tillbaka in i skogen och ut ur programmet. Jag tror inte mina ögon. Det här är människor som rest över hela landet (och möjligen även i något fall från den svensktalande delen av Finland) för att få träffa sina barn. Men nu tvingas de tillbaka mot bilarna samtidigt som de kan höra sin son eller dotter gråta hejdlöst borta vid vattenbrynet. Under tiden går Carolina Klüft fram till förlorarna. Hon delar ut en halvhjärtad gruppkram och säger något inövat om att det ibland är extra tufft att förlora men sådana är spelets regler.
I tv-soffan är det nu knäpptyst. Barnen har svårt att förstå vad vi just upplevt. Och det har ärligt talat jag också. Får man göra så här mot barn? Tydligen om man är Sveriges television.
Nästa fredag kommer jag att föreslå chips, dricka och plockepinn.
