Jag och min man har två barn tillsammans och ser nog på ytan ut som lyckliga familjen. Kanske trodde jag i min naivitet att det var sådana vi var också. Men så för kanske ett halvår sen började min man verka frånvarande och inte alls så glad när han var med mig och barnen. Han hade i höstas fått en ny, kvinnlig kollega och från början misstänkte jag inget. Men nu började jag märka att hans ton var gladare när hon ringde än när han pratade med mig. Till slut konfronterade jag min man och då bröt han ihop och erkände att han nog blivit kär, även fast han försökt stå emot. De hade hållit sig ifrån varandra fysiskt och nu lovade han att bryta med kollegan, som han ändå nu slutat arbeta tillsammans med. Jag vill för mitt liv inte skilja mig, både för att jag älskar honom och med tanke på våra barn. Nu har det gått några månader och häromdagen upptäckte jag att min man fortfarande har viss sms-kontakt med kollegan. Små oskyldiga meningar som ”hoppas din dag är bra :)” och så vidare, men ändå. Han skulle ju bryta helt. Hur ska jag göra och hur mycket tålamod ska jag ha?”Ledsen tjej 37”
Att attraktion uppstår mellan kolleger, när man arbetar mycket nära tillsammans i ett team, är inte alldeles ovanligt. För några kommer det helt överrumplande, man trodde inte att sådana känslor kunde väckas när man har det bra i sin egen parrelation. Men äktenskapet som sådant ger ingen vaccination mot att bli påverkad av möten där man får bekräftelse och känner sig uppskattad. Det som gäller är att veta vad man verkligen vill och inte låta sig tjusas av den magi som uppstår i gränslandet till en förälskelse. Den ger alltid en skenbild av verkligheten, eftersom den inte tar hänsyn till helheten, den suddar ut bilden av alla de andra. Man kan få för sig att det bara är två personer som berörs av det som händer. Men våra liv är så tätt sammanfogade med andra människor, att ingenting vi gör kan ske utan att det påverkar dem alla.
Att vara i gemenskap, att höra ihop med en annan människa, kostar därför det vi föreställer oss är vår frihet. Vi kan inte längre göra allt vi får lust till, åtminstone inte om det är i konflikt med lojaliteten till den vi lovat att älska. Det finns de som är rädda att gå in i en djup kärleksrelation av det skälet, man är så rädd om sin frihet. Men relationslöshet är inte frihet. Ingenting vi väljer av rädsla kan kallas frihet. Däremot kan vi finna frihet i kärleken, men då som en frihet vi ger åt varandra, inte något vi själva tar för oss av. Inte en frihet till svek, men friheten att bli sig själv. Att hitta en sund balans mellan det gemensamma och det enskilda livet är därför en viktig del av en parrelation. Paradoxalt nog växer friheten med tilliten, ju tryggare vi är med varandra, ju större frihetsgrader tål förhållandet.
Men när tryggheten i relationen är i gungning, måste den stabiliseras först av allt om man vill fortsätta som par. Trygghet och tillit bygger på öppenhet och sanning. Du skriver att din man lovat att bryta kontakten med den andra kvinnan, men att du nu upptäckt att han inte hållit det löftet. Du kan inte peka på att deras kontakt innehåller något som är direkt fel, men själva kontakten gör dig självklart oroad och ledsen.
Det första du behöver göra är förstås att berätta för din man att du har sett deras sms. Och du behöver inte ha något som helst tålamod med att den kontakten pågår. Det är inte okej att din man fortsätter att såra dig, även om han antagligen intalar sig att han inte alls gör det. Det är ju du och inte han som vet vad du kände när du såg hans sms. Men det är ändå han som måste vilja och välja att bryta kontakten med den andra, det kan ingen, inte ens du, tvinga fram.
Du vill verkligen inte skiljas, skriver du. Och din man har uttryckt att han inte heller vill det. Men då behöver han vända sin blick tillbaka till dig igen, låta kärleken till dig fylla sina ögon och sitt hjärta. Kan ni skapa tid och rum för det, ge er själva möjlighet att återknyta till varand-ra igen? Det kan innefatta att både uppliva minnen av de år ni haft tillsammans och att se framåt, vad ni önskar och hoppas på gemensamt. Men framför allt att i nuet öppna för varandra igen.
Ibland kan det vara värt att ta hjälp från någon annan, kanske en familjerådgivare, för att öppna väg för ett djupare samtal. I bästa fall kan den kris ni nu går igenom leda till att ni skakas om på ett positivt sätt, ni ser vad ni var nära att mista och fogar ihop er med ett nytt, större allvar.
