Anonyma läsarfrågan:

Hej. Jag har nuförtiden ett otroligt intensivt liv. Jag är gift och har små barn och ett roligt jobb som jag vill satsa på,så mycket det går. Mitt problem är en väninna jag har sedan jag pluggade, en kompis jag verkligen tycker om. Hon är i ett helt annat läge, är fortfarande singel och har ingen att ta hänsyn till. Hon blir alltid irriterad när jag inte kan eller orkar hänga med ut eller träna ihop. Vissa veckor känner jag att jag inte ens kan prata i telefon med henne på det sätt hon förväntar sig. Nu har hon börjat ifrågasätta om vi verkligen är vänner, och har uttryckt att vi lika gärna kan göra slut på vår vänskap om vi ändå aldrig hinner ses. Det känns otroligt tråkigt tycker jag, för jag vill verkligen inte förlora henne. Vad ska jag säga så att hon förstår? / Ida

Terapeuten Christina svarar:
Hej Ida! Vad hoppas vi på av våra vänner? Utvaldhet? Kravlöshet? Bekräftelse? Kärlek? Och hur skiljer sig i så fall den kärlek som finns i vänskap från den som finns i en parrelation? Ofta beskrivs vänskapen som en friare relation, där ett gemensamt ansvar om hem, barn, ekonomi med mera inte stör friheten. Man har därmed inga förväntningar på varandra. Eller har man det ändå?

Av din fråga blir det ju tydligt att det finns förväntningar. Eller kanske skulle man hellre säga en längtan. Efter mer gemenskap, mer tid ihop. Ja, efter att det ska bli lite mer som det var förut. Då när ni hade samma förutsättningar och behov.

Din vän känner sig bortvald – och det är väl precis vad hon blivit. Andra och annat har fått din tid och uppmärksamhet. Dina prioriteringar är helt godtagbara, familj och jobb kommer först, ansvar före nöje, det nödvändiga före det inte helt nödvändiga. Och när den prioriteringen är fullgjord är orken slut, gnistan för att hitta på nåt kul finns inte där längre. Men du vill verkligen inte förlora din vän.

Hur löser ni det här? Din vän har antytt att det finns ett ultimatum i luften; antingen ses mer eller göra slut. Det som gör att hon uttrycker sig så drastiskt är naturligtvis att hon far illa av att aldrig känna sig vald. Och du känner skuldens tyngd på dig, känslan av att svika någon du bryr dig om.

Ändå kan du inte, och vill inte, ändra dina förutsättningar. Barnen, familjen och jobbet finns där och du gläds över det och det liv som är ditt. Det förstår säkert din vän också, men det känns förnedrande för henne att behöva be om din tid och uppmärksamhet. Det som tidigare var ömsesidigt har blivit ensidigt.

Det är inte heller så självklart enkelt att känna ren glädje över andras lycka, när de har fått precis allt det man själv längtar efter. Vi är människor, vi kan känna stråk av avund även inför våra vänners lycka och vi behöver hantera det. Kanske kan de där stråken omvandlas och bli till en drivkraft till förändring.

Den kris er vänskap nu genomgår är troligen ofrånkomlig när förutsättningarna för den ändras så drastiskt. Det är enklare om båda går in i samma livsfaser samtidigt. Kanske skulle ni ta en kväll och faktiskt prata om det här på riktigt. Hur gör vi nu?

För din vän blir det nödvändigt att ha fler vänner, att inte hänga upp sin tillvaro på dig. För det förstör det ni har. Vänskapen behöver ett tillåtande rum. Ett rum där man inte måste orka när man inte orkar. Ett rum utan ultimatum.

Det finns ingen mall för hur en vänskap ska gestaltas. Om man ska träffas varje dag, varje vecka eller vart tionde år. Däremot kan vi ha föreställningar­ och idealbilder av vänskap, som vi behöver göra upp med. Vänskapens grund är att man tycker om varandra och det är på ett sätt hela saken. Glädjen över att den andra finns.

Men vänskapen har, eftersom kärleken alltid har det, också en ansvarssida. Det finns ett talesätt som säger ”I nöden prövas vännen”, det vill säga när du är i nöd upptäcker du vilka som är dina verkliga vän-ner.

Det finns tillfällen då en vän måste prioriteras framför familjen, för att situationen är sådan. Men då handlar det inte om ett gympapass eller en tjejmiddag. Man bara vet när det är en sådan situation.

Det du och din vän behöver hjälpas åt med framöver är att glädjas åt det som blir, i stället för att fokusera på allt som inte blir av. Det bygger på att båda lever sina egna liv, men låter vänskapen finnas som en glädje och bonus. Inte som ett beroende av den andre.