Terapeut Christina Halldorf svarar: Den händelse du beskriver låter vid första anblicken ganska harmlös, nästan bagatellartad. En stunds förvillelse, som du hastigt tog dig ur. Men ett halvår har gått och du mår förtärande dåligt. Det som hände har inte suddats bort, utan lever kvar i dig med full styrka. Vetskapen om att du svikit, att du inte är värd det förtroende din hustru visar dig, plågar dig.
Hon tror att du är den du visar dig som för henne, hon vet inte att det finns något du inte visar. Men det icke-visade har lagt sig mellan er båda. Trots att hon inte vet något, känner hon kanske att något är förändrat, att du inte är dig riktigt lik.
Ingen annan kan säga åt dig vad du ska göra. Det måste helt och hållet vara ditt beslut. Men när du beskriver hur du mår, låter det onekligen som om det fantastiska liv du och familjen har, redan är förstört för din del. För dig bygger det fantastiska livet på en lögn. Lögnen om vem du är, där du har att leva upp till bilden av en helt igenom pålitlig och kärleksfull make. Men inuti känner du dig som en bluff.
För din del skulle säkert lättnaden vara enorm om du valde att släppa ut sanningen: Det här har jag gjort. Jag är inte bättre än så. Jag är så ledsen. Förlåt. Är det möjligt för dig att älska och att fortsätta att leva med mig ändå?
Det som håller dig tillbaka är, förutom oviljan att träda fram med ditt misslyckande, oron för hur det skulle bli för din fru att få veta vad som hänt. Ett sätt att pröva hållbarheten i det argumentet är att fundera över hur man själv skulle önskat att den andre gjort.
Hade du velat få veta – eller hade du hellre önskat få vara ovetande om att din fru flörtat med och sedan kysst en kollega på en tjänsteresa?
Att få veta gör ont, men att inte få veta är också smärtsamt, om än på ett annat sätt. De flesta vill inte bygga sin tillvaro på falska grunder. Man vill veta vem man lever med. Och ibland letar sig sanningen fram till slut, på andra vägar. Då är det bättre att ha fått den från sin partner från början.
Du verkar ta för givet att ett erkännande kommer att få katastrofala följder. Hela tillvaron kommer att rämna och du kommer att bli övergiven. Det är inte särskilt sannolikt. Men din fru kommer troligen att mista sin, fram tills nu, självklara tillit till dig. Den kan byggas upp igen, även om det tar tid och kräver tålamod.
Att barnen, vännerna och församlingen skulle bli delgivna detta svek är inte, som jag ser det, nödvändigt. Kanske behöver din fru någon att prata med, när hon fått veta vad som hänt. Och kanske behöver ni någon att samtala med ihop.Men det finns ingen vinst i att låta vare sig dig eller familjen löpa något slags gatlopp i skam och utsatthet.
Det kanske kommer en dag, senare, när ni för att hjälpa någon annan, vill dela med er av den kris ni nu går igenom. Men då är det utifrån en återvunnen trygghet och närhet i relationen. Men innan dess behöver ni ha kommit fram till förlåtelsens punkt. Punkten när ni bestämmer er för att, med vetskap om hur lätt allt kan gå snett, i tacksamhet fortsätta ert liv tillsammans. Kanske förnya era äktenskapslöften?
Det svåraste brukar vara att förlåta sig själv. Kanske kan man inte ens det? Det är möjligt att förlåtelse bara är något vi kan ta emot, från Gud och från de människor vi sårat. Att ta emot det vi inte har förtjänat är inget vi gör med självklarhet, trots att vi längtat efter det. Att bli förlåten är att bli fri. Det ligger ingen dom kvar över den som är förlåten. Men viljan att göra bot, att sona sin skuld, kan ändå finnas kvar. Den är värd att ta på allvar; finns det något gott att göra, något vackert som kan få komma ur misslyckandet?
I en parrelation, där den ena parten varit den som felat, blir det särskilt viktigt att förlåtelsen också är upprättelse. Att det inte uppstår en ojämbördighet efteråt, där en känner sig bättre och den andre sämre. Behovet av att bli förlåten är ständigt närvarande i varje relation. Vi är sällan de vi vill vara helt och fullt, vi misslyckas ständigt med att vara osjälviska och kärleksfulla. Det är en nåd att leva med en som förlåter. Men vi kan aldrig kräva det.
