Jag måste få veta en sak. Har jag blivit den stränga mamman? Jag undrar verkligen, för jag hade inte tänkt bli henne. Jag skulle ju vara den roliga mamman. Den sköna. Hon som hade frysen full av glass och såg mellan fingrarna om man gick in med skorna. Inte hon som ställde krav och surade.

Jag minns fortfarande vilka de var. De stränga mammorna. Det var de som var supernoga med ordningen hemma och förbjöd att man öppnade glasdörrarna in till deras vardagsrum. Och så hon som utlöste ett världskrig om deras barn inte var hemma till middag klockan 18. Mina föräldrar var inte så. De var sköna tyckte jag. Men på den sista tiden har jag börjat fundera: Var det lättare att vara en skön förälder förr?

Ibland känns det som om man nästan behöver gå till självutplåningens gräns för att vara en skön förälder idag. Det räcker inte med att vara snäll och glad.

I den sköna förälderns roll verkar det numera också ingå en slags helservice för barnen. Sköna föräldrar 2018 har sin taximössa på sig dygnet runt. De tar alltid med sig barnens Newbodypaket och kakburkar till jobbet eftersom de aldrig skulle begära att barnen sålde allt det där själva. De har inte heller några som helst problem med att sköta markservicen i barnens idrottsföreningar. En gång när jag stod där och fixade i ett av våra barns idrottshallar släppte jag ut en försiktig tanke:
– Är det inte konstigt att vi står här medan barnen har match på annat håll? De är ju ändå tonåringar.
– Ja, men de har ju inget intresse av det här, sa den andra, lite skönare föräldern och skrattade.

Jag kände mig återigen som den stränga mamman och nu undrar jag, är jag det? Tänker jag fel?

Jag vill ju också göra allt för mina barn. Jag vill hjälpa dem med allt de inte klarar själva och jag kör dem gärna till träning när det är för långt och för mörkt för att cykla. Jag har glass i frysen på fredagar och jag köper ofta hem raklödder och klister så att min nioåring och hennes kompisar ska kunna göra slajm. När de är färdigkladdade hjälper jag dem gärna att städa, men jag är noga med att de inte lämnar mig med kladdet och går, för då blir det skevt tycker jag.

Jag har liksom tänkt att man ska lära sina barn att hjälpa till med det man kan. Nu undrar jag: Kan man vara en skön mamma för sina barn utan att vara deras piga?