Ända sen jag var liten har jag haft en stark längtan efter att få ha barn. Det är ganska ovanligt har jag upptäckt, både för mig som man, och dessutom för min generation. Längtan efter att skaffa barn är oftast något man förknippar med kvinnan. Något som avspeglar sig i tidningsartiklar, böcker och filmer. Mannen däremot verkar ofta få rollen som den som lockas in, tvingas till det eller bara råkar hamna i föräldrarollen.

När jag delar med mig av min längtan efter barn, möts jag ofta av ett fniss eller ett fnys. Det är väldigt sällan min längtan tas på allvar, och sällan får jag höra ett genuint ”jag förstår dig”. I stället anses jag konstig som har många barn, och som dessutom längtar efter att få fler. Det är inte ovanligt att min längtan ifrågasätts och bemöts av ett ”men det är ju faktiskt ett stort ansvar”. Då brukar jag svara att ”det är ju faktiskt det som är det härliga”. För i jämförelse med den lärdom som kommer med att bli förälder bleknar alla andra lärdomar. Jag har aldrig varit så utsatt och så utmanad som jag är i min roll som pappa. Och jag älskar varje sekund av det.

Men Gud har inte gjort det enkelt för mig. Den som ser mig i dag med alla mina barn, kan inte ana att jag även förlorat ett barn. En dotter som skulle ha gått i skolan i dag, men hon dog vid födseln. Ändå lämnade hon starka spår efter sig i mitt hjärta. En dotter som jag längtat efter att få lära allt om livet men som i stället lärde mig att bli mer ödmjuk för livets väg.

Tack vare henne vet jag också att jag är modigare än jag trodde. För jag reste mig igen och vågade drömma igen.

Min mamma, Birgitta, var för det mesta ensam med oss tre barn. Det var ingen lätt uppgift och jag såg hur hon kämpade. Men jag såg också på henne att hon aldrig skulle ha velat att saker och ting varit annorlunda. När inte mamma kunde ta hand om oss barn så var det min mormor, Gurli, som fick komma in och hjälpa till. Mormor var en sträng kvinna från västkusten som själv hade tagit hand om tre barn.

Jag växte upp med dessa två kvinnor och jag tror att deras vardagliga mod har gjort att jag själv aldrig varit rädd för ansvaret att ta hand om och uppfostra barn. Aldrig någonsin verkade dessa kvinnor rädda för ansvaret. Rädda för att ”göra fel”. Rädda för vad andra tyckte och tänkte.

Det är klart att det finns dagar jag blir rädd, osäker, irriterad och frustrerad när jag har hand om mina barn. Nu senast när båda mina yngsta barn hade vattkoppor samtidigt och jag var helt ensam med dem. Det var en mardrömsvecka men mitt i det hela så finns alltid känslan av att ”allt är precis som det ska”.