Christina Halldorf svarar: Det faktum att ni i din ursprungsfamilj inte lyckas gestalta det kristna livet på ett bättre sätt plågar dig verkligen. Utifrån ser det kanske rätt okej ut, men inifrån präglas gemenskapen av konkurrens och intolerans er syskon emellan.
Ni är uppväxta i ett troende hem men du har en känsla av att ingen annan tagit tron riktigt på allvar och låtit den få prägla dem på djupet. Men du skriver något viktigt när du nämner att det går lättare att träffa en familj åt gången.
Det är påfallande vanligt att det i familjer ganska tidigt kan skapas en viss ordning för hur vi är tillsammans, som sedan präglar samvaron för lång tid framöver. Familjemedlemmar får eller tar vissa roller och kan sedan bli fast i dem, i alla fall så länge alla de andra är kvar i sina. Det är som om man skrivit en pjäs som sedan spelas om och om igen. Den kan ge en viss känsla av trygghet genom sin förutsägbarhet, men flera av rollinnehavarna brukar kunna tröttna på den ständiga reprisen. För manuset tar inte hänsyn till att man förändrats, mognat och utvecklats.
Men går man utanför det slutna familjesammanhanget, kanske till sin arbetsplats eller är tillsammans med andra vänner, så är man fri att vara på ett helt annat sätt. Där gäller andra förutsättningar, för där är förväntningarna annorlunda – även om det också i de grupperna kan skapas roller.
Kanhända är det därför det blir på ett annat sätt när ni träffas i lite mindre konstellationer? Kanske bygger rollfördelandet på en idé om att en människa är på ett visst sätt. Som om hur vi är inte påverkas av vilka vi har omkring oss, vilken stämning som finns och hur vi mår.
Men så statisk är ingen av oss! Ibland känner vi oss trygga och ibland otrygga och det påverkar i hög utsträckning hur vi träder fram inför de andra.
När det gäller dina syskon kanske tävlandet och konkurrensen dem emellan har djupa rötter från uppväxten tillsammans, då när de fortfarande var barn och ville få lite beröm hemma för att de lyckats med något? Men alltid var det något syskon som blev avundsjuk på den som fick uppmärksamhet, och så gick pjäsen igång igen. Precis som den gör i dag.
Det är ju inte så konstigt, om man lärt sig att det man får respekt för är om man lyckas, eller till och med, är lyckad. Som om det vore möjligt att vara det för jämnan!
Ditt stora bekymmer är bristen på Kristuslikhet i det sätt att vara som präglar dina syskon och den gemenskap ni har med varandra. Förvånansvärt mycket av det du beskriver förekom faktiskt mitt i den lärjungaskara som följde Jesus också, till exempel när de tvistade om vem av dem som var den störste (Mark 9:33–37).
Det var då Jesus lyfte fram barnet och vände på alla begrepp om vem som är stor! Han slog inte ner på deras strävan att bli stora, men visade hur de nu kunde bli det i Guds ögon.
Han visste att tävlande inte bara är av ondo, att vinnarskallarna ofta har ett starkt driv och får mycket gjort – och att vi människor har väldigt, väldigt svårt för att låta bli att jämföra oss med varandra. Trots att vi vet att det är poänglöst, eftersom hela mänsklighetens överlevnad bygger på att vi är olika.
Det handlar om att tämja den där driften att vilja vara störst och bäst och låta den enbart framträda som en nära bundsförvant till kärleken.
Kan du begränsa de tillfällen då du träffar allesammans på en gång och i stället lägga mer tid på de enskilda mötena? Det verkar vara då du känner att ni når fram till varandra på ett friare och bättre sätt. Det är viktigt att du inte låter dig såras eller tryckas ned av dem. Och det är lika viktigt att de inte känner sig dömda av dig. Vi människor är mycket bra på att döma oss själva. Du tror kanske inte att de bryr sig om vad du tänker och tycker, men det är inte så osannolikt att de läser av att de inte håller måttet i dina ögon.
Vad skulle hända om din blick i stället sökte efter det du tycker om hos dem? Att få möta någon som har ögon för det goda i oss kan vara mycket omvälvande. För det ser vi sällan själva.
Christina Halldorf, leg psykoterapeut