Fråga: Jag och min man träffades när vi var väldigt unga och vi har levt ihop i snart 20 år. Vi har ett barn i förskoleåldern och jag älskar att vara mamma. Min högsta önskan är att få ett barn till och ge vårt barn ett syskon innan jag är för gammal för det.
Problemet är att min man inte känner som jag. Han säger att om vi ska ha fler barn så måste vi båda skaffa oss bättre jobb och få bättre ekonomi och vi måste få mer tid för varandra. Jag har försökt göra förändringar för detta, som att till exempel jobba mer, men då säger min man att det inte känns äkta eftersom det bara är för att jag vill ha ett barn till. Det känns så orättvist.
Han är en fantastisk pappa, och han är fin mot mig också, men han har stora krav på sig själv. Den här frågan har låst sig för oss och den river upp mycket känslor. Hur kommer vi vidare?
Christina svarar: Det är få tillstånd i en parrelation som ger upphov till större smärta och besvikelse än oenighet rörande om man ska försöka få barn eller inte. Känslan av att inte längre vara ett vi kan bli så överväldigande att relationen går sönder.
Du beskriver att ni varit ett par sedan tonåren och att han är din stora kärlek. Ni har också fått ett underbart barn tillsammans, som båda är glada och tacksamma för. Men inför ett andra barn uttrycker din man att han vill att er situation förbättras på olika sätt. En av de saker han nämner är relationen (”att få mer tid för varandra”), en annan är den ekonomiska situationen. Två områden som han vill stabilisera för att mottagandet av ett andra barn ska bli så tryggt som möjligt. Men när du jobbar mer för att ekonomin ska bli bättre, minskar den tid ni får tillsammans. Det är som om de båda målen inte går att nå samtidigt, som om han kräver det ouppnåeliga, vilket får dig att förtvivla.
Men det största problemet med er situation är nog att ni har kommit att sitta som motparter vid ett förhandlingsbord. ”Om du gör si, så kanske jag kan ge dig så”. Det är inte så en god kärleksrelation växer och djupnar, tvärtom. Ni behöver lämna platserna som motparter och ställa er bredvid varandra igen. Hitta tillbaka till den plats där ni stod för länge sedan och sa ja till varandra. Det är detta ja ni behöver återta.
Det är ett ja som bottnar i att båda lyssnat in varandras oro och längtan inför framtiden. Ett ja som tar sig hela vägen in till att se med den andres ögon, se och inifrån förstå hur livet tillsammans ser ut från det hållet. Mitt intryck är att ni båda två känner er ganska ensamma i relationen just nu. Ingen känner sig förstådd och lyssnad till. Båda ser naturligtvis den andres frustration respektive längtan, men i stället för att mötas där, så går var och en tillbaka till sin utgångspunkt och stannar där.
Du blir förtvivlad och känner hur tiden rusar ifrån dig och att det kanske inte blir något mer barn, medan din man kanske upplever att hans önskemål om mer stabilitet innan ni utvidgar familjen inte blir tagna på allvar. Du skriver att han är en fantastisk pappa, men att han har höga krav på sig själv. Kanske är det något att tala vidare om, lyssna till? Vad innebär det för honom, vilken oro brottas han med inför att bli pappa en gång till?
Ibland i parrelationer förstärks sidor hos den ena parten, för att ”kompensera” för något man tycker saknas hos den andre. Om till exempel en är impulsiv i sina beslut, kan den andre bli mer bromsande. Så om din man tror att din önskan att få ett barn till bara är känslomässigt underbyggd, kanske han får ett behov av att säkra upp beslutet mer förnuftsmässigt. Eller åtminstone intala sig att det är det han gör, fast det lika gärna kan handla om att förhala ett beslut han inte känner sig redo att fatta.
Att få barn är stort. Men det kan också innebära att parrelationen, åtminstone för en tid, hamnar lite på undantag. Kanske är det så att din man längtar mer efter dig än du förstår? Men hans sätt att uttrycka det, genom att begära förbättringar från din sida, ökar i stället distansen mellan er. Det som verkligen förbättrar en relation är när vi öppnar oss och vår famn för varandra. Så enkelt, men så svårt när relationen gått i baklås. Vem som helst kan ta det första steget, men det funkar inte förrän den andre också sänker garden.
Den här konflikten är så tärande och har redan skapat en spricka mellan er, och kanske behöver ni få hjälp för att komma ur den låsta situationen. Om ni inte själva nu kommer vidare i era samtal med varandra, så tycker jag absolut att ni ska ta kontakt med någon erfaren familjerådgivare eller parterapeut för att få stöd.
