Det surrar till i min mobil. Jag plockar upp den och läser sms:et. ”Vi kan köra till kalaset på fredag”. I avsändarfältet står det ”Elises mamma”. Elise är min yngsta dotters kompis. Tjejerna har hängt ihop i tre år nu. Det har blivit ganska många sms fram och tillbaka. Ändå heter Elise mamma fortfarande bara ”Elises mamma” i kontaktlistan i min telefon. Det är rätt märkligt egentligen. Som om hon enbart vore en slags funktion i mitt liv. Och inte en hel människa.
Jag har funderat på det där. Ibland kan jag tycka att min kontaktlista suger. För det är inte bara Elises mamma som jag har ett gett ett sånt där funktionsnamn. Där finns också ”Idre-stugan-killen” som jag hyrde en fjällstuga av och kontakten ”Blocket-soffan” vars nummer går till en tjej jag köpte en soffa av. Det känns okej att slarva bort dessa personers förnamn, för vi möttes bara en enda gång.
Men så har vi alla dessa kontakter som har med mina barn att göra. ”Elins pappa”, ”Davids mamma”, ”fotbollstränarn” och gruppen ”scoutmorsor”. Rätt många av dem träffar jag varje vecka. Ändå har deras riktiga namn inte kvalat in i min telefonlista. Är inte det märkligt?
Samtidigt verkar det inte vara något nytt. Redan år 1923 år sen skrev den judiske religionsfilosofen Martin Buber boken ”Jag och Du” som handlar om just detta. Att vi väljer att göra vissa möten till ett möte mellan Jag och ”Det” när man inte ser den andre som något unikt utan nästan som ett ting. Om folk gjorde så för hundra år sedan, när man rörde sig på små ytor och hade pyttekorta kontaktlistor, är det inte konstigt att jag vaskar bort vissa möten som ”Det” idag.
Fast om man fortsätter läsa Buber blir jag så sugen på att möta fler människor på det andra sättet. Det som Buber beskriver som ett möte mellan Jag och Du. Det äkta mötet, när båda parter är verkliga i situationen och relationen utspelar sig med människans hela väsen. Mötet som gör oss till människor med varandra. Och inte till ”Det”.
När jag tänker efter har det där faktiskt redan hänt med flera av funktionskontakterna i min telefonbok. Utan att jag hade planerat det har samtalen under sonens innebandymatch brustit ut i ett asgarv. Och hämtningsprocedurer av ett barn har resulterat i ett långa, djupa samtal om livet. ”Elises mamma” är nog en av dem där vi har klivit över gränsen för att vara funktioner i varandras liv och blivit vänner. Det är en rätt trevlig känsla. Jag måste nog ändra i min telefon.
Jag sätter mig ned med mobilen en stund och klickar fram min kontaktlista. Sedan går jag till ”ändra”. Jag tar bort allt i raden där det står ”Elises mamma”. Sedan skriver jag in ”Johanna”. Hon heter faktiskt så.
