– Mamma, vad ville han?
En liten pojke i 5-årsåldern tittar efter mannen med pappmuggen i handen som går fram genom tunnelbanevagnen. Det hårda ljudet från mynt som studsar mot varandra och mannens enträgna ”Snälla, please” blir allt svagare ju längre bort han rör sig.
Mamman ser lite besvärad ut, och jag hinner inte höra vad hon svarar innan jag kliver av.
Ska man ens prata med barn om jobbiga ämnen som fattigdom och tiggare? Och hur gör man det bäst i så fall?
Philippa Pernryd är psykolog och har tidigare jobbat med barn och ungdomar inom barn- och ungdomspsykiatrin samt inom skola och förskola. Nu driver hon ett eget företag där hon bland annat erbjuder psykoterapi på kristen grund.
Enligt henne är det två saker som är extra viktiga när det gäller att prata med barn om svåra saker:
– För det första är det att förklara. Det är alltid värre att inte få en förklaring, hur hemskt det än är. Om barn inte förstår skapar de egna orsakssammanband som ofta är värre än sanningen.
– Det andra är att ge barnet möjlighet att vara aktiv och göra någonting så att allt inte känns hopplöst. Det kan till exempel vara att ge pengar till tiggaren, tillsammans påverka politiskt eller ge gåvor till ett natthärbärge.
Barn i dag är oerhört mer exponerade för orättvisor och fattigdom än vad deras föräldrageneration var, enligt Philippa Pernryd.
Därför måste man som förälder eller annan viktig vuxen vara extra aktiv för att hjälpa barnet att förstå sin omvärld och att hitta verktyg för att hantera den.
– För många barn är tiggare ett nytt fenomen som de inte är vana vid. Det kan vara ganska skrämmande och barn har som sagt alltid ett behov av att begripa.
Det bästa är att prata på barnets nivå och att i samtalet utgå från barnets frågor. Men man behöver inte vänta på att barnet frågar.
– Om ni bor i en stad eller besöker en där barnet ser tiggare är det viktigt att visa att det här svåra går att prata med dig om. Så hjälp gärna barnet att börja samtalet.
Det finns ingen speciell ålder då man som vuxen bör börja prata med barnen om detta.
– Väldigt små barn undrar ju också varför det sitter någon som ser annorlunda och ledsen ut på gatan. Så man behöver börja prata ganska tidigt, men först ge enkla svar på en väldigt konkret nivå.
Det är viktigt att man som vuxen själv har tänkt igenom vad man tycker om exempelvis rättvisa och fattigdom.
– Annars är risken att svaren inte blir riktigt ärliga. För barn är det viktigt att du inte säger en sak och gör en annan, säger Philippa Pernryd.
Men det betyder inte att man måste ha alla svar. Enligt Philippa Pernryd är det helt okej att svara ”Jag vet inte”.
– Det viktigaste är att du är ärlig.
Det gör inte heller något om barnet får olika svar.
– Fröken på förskolan kanske inte säger exakt samma som pappa. Och barngudstjänsten kanske ger ytterligare ett lite annat svar. Det är inte farligt utan helt okej. Barnet får då uppleva olika sätt att hantera de här svåra sakerna – ett behov som speciellt ökar med barnets ålder.
För att barnen inte ska bli uppgivna och känna för mycket hopplöshet i en alltmer komplex värld, är det alltså betydelsefullt att ge dem möjlighet att själva agera och göra något gott. Men det viktigaste är inte om man väljer att ge pengar till tiggare eller inte – utan hur man bemöter de människor som sitter på gatan.
– Många barn tycker att det är obehagligt om man går förbi och inte låtsas se. Det är viktigt att visa att det här är någonting som jag står ut med att se.
