Alf B Svensson ler där han sitter hemma i soffan i småländska Grimstorp med händerna i knät. Kanske lite ovan att prata bara om sig själv. Och inte alls särskilt förtjust i att posera för kameran fast han gjort det så många gånger.

Tusentals svenskar har hört honom föreläsa om att hålla kärleken levande och att våga vara förälder. Tiotusentals har läst hans debattartiklar på senare tid i Aftonbladet till exempel inlägget ”Sluta behandla era ungar som kungar” som har delats över 78 000 gånger på sociala medier sedan det publicerades för lite drygt ett år sedan.

Men vem är han då, den legitimerade psykologen som många hämtat inspiration och lärdom hos? Trebarnspappan som fyller 70 år den 15 december, som bara har sökt ett enda jobb och sedan stannade kvar som skolpsykolog i Nässjö fram till pensionen.

– Det sägs att psykologer och författare är de som skiljer sig mest, men jag är inte så förändringsbenägen. Jag har varit gift med samma fru i 46 år…jag tror det är 46 år, Kerstin sa det…

Han skrattar.

– Jag vet vilken bröllopsdag det är i alla fall, den 19 augusti. Eller om det är den 18…?

Jo han är nog som folk är mest, Alf. Bär en alldaglighet som han ser som en tillgång i relation till klienter. Alf växte upp i Ljungby med en pappa som var troende och en mamma som inte gick i kyrkan.

– Pappa var mjuk, mamma hade skinn på näsan. De hade nog inte ett särskilt lyckat äktenskap. Inte så att de bråkade, men jag har aldrig sett dem kramas. De levde sina liv som två parallella järnvägsspår. Jag har funderat ibland på om det var det som gjorde att jag intresserade mig för det här.

För psykolog visste han tidigt att han skulle bli. Inte för att han var särskilt begåvad. Då krävdes inga toppbetyg för att gå utbildningen. Många gånger har han faktiskt känt sig underlägsen sina kolleger.

– Men jag hade en vilja och drivkraft att förändra och påverka.

Studietiden i Lund innebar en del troskriser. Hur mycket var egentligen manipulation och suggestion? Hur mycket var äkta?

– Frikyrkan var så upplevelsefixerad. Och jag är inte den som upplever så väldigt mycket, säger Alf.

Men tron höll provet och dessutom fick Alf möta kärleken. 22 år gammal gifte han sig med Kerstin – och deras första 10-15 år tillsammans var ibland ganska jobbiga.

– Det hjälpte inte att jag var psykolog, och inte att jag var kristen heller, konstaterar Alf.

Hon hade förväntat sig mer traditionell uppvaktning, han vurmade för jämställdhet och att bryta sig loss från traditionella könsroller. Hon hade vuxit upp som pastorsdotter i ett ganska fattigt hem och tänkte att livet med en akademiker skulle bli mer rikt.

– Och då visste hon inte att hon gifte sig med en ekonomisk smålänning. Att handla är det värsta jag vet. Jag går inte in i en butik om jag inte absolut behöver något. Hon går in för att se om hon behöver något.

Kerstin ville ha ett rikt socialt liv, gärna gå ut och göra saker. Alf trivdes bra hemma. Och konflikthantering var något de båda hade problem med.

– Fortfarande blir vi lätt sårade och har svårt att ta kritik.

Vad har då hållit er samman?

– Kittet har varit att vi alltid har älskat varandra och varit varandras bästa vänner. Vi har lärt oss att acceptera och bejaka olikheterna, se dem som tillgångar. Och det går hela tiden uppåt, vi har aldrig haft det så bra som nu, säger Alf.

Han och Kerstin har tre söner och åtta barnbarn.

Hur skulle dina barn beskriva dig som pappa?

–  Jag är ganska lugn. Vi har haft lätta barn, jag har nog aldrig behövt höja rösten, men jag har varit rätt bestämd och konsekvent. Men inte så bra på att leka. Och det jag har varit sämst på är den andliga biten.

Kerstin tog det största ansvaret när det gällde frågorna om Gud – liksom det ser ut i de flesta familjer. Och Alf är innerligt tacksam att alla tre sönerna har en tro i dag.

– Men fick jag leva om mitt liv skulle jag prata mer om hur man växer som kristen och hittar sin uppgift i livet.

När tidningen Kamratposten gjorde en undersökning om hur barn söker tröst låg mamma hästlängder före pappa. Till pappa går barnen först efter kompisar och ingen. Och Alf känner igen sig själv i den bilden. Kerstin var till exempel den som oftast nattade pojkarna när de var små. Så ville barnen ha det, berättar Alf, och citerar en av sönerna:

– Mamma sjöng bättre, var varmare och hade mjukare skinn…

Trots att Alf i dag är pensionär är han lika aktiv som förr. Debattartiklarna på Aftonbladet är ett resultat av åldern och att inte längre vara anställd, menar han. Han vågar sticka ut näsan mer nu och kritisera såväl könsneutral behandling av barn som RFSU:s sex- och samlevnadsmaterial i skolorna.

–  Genom artiklarna når jag ut med mitt budskap till många. Jag har ju alltid känt det som en livsuppgift, att påverka. Därför håller jag på än. Jag har inte som mål att komma utvilad till himlen, säger Alf och ler.

Därför är han fortfarande ute cirka 100 dagar per år och föreläser. Han har också en hel del telefonrådgivning och samarbetar både med Tillsammans och Familjeliv (familje- och relationsprojekt inom pingströrelsen och Evangeliska frikyrkan). Dessutom lobbar han för att även Equmeniakyrkan ska stödja familj och äktenskap på samma sätt.

Hur orkar du jobba så hårt, vad ger dig energi att fortsätta?

–  Jag får så mycket positivt gensvar, känner att jag gör skillnad. Jag kan bli trött på resorna, men inte på att möta folk, att inspirera och motivera.

Om Alf har varit iväg på kvällsföreläsning brukar han försöka att komma hem, även om det blir sent. I går till exempel var han i Nyköping, men valde att köra 25 mil hem i snöglopp, till Kerstin. Han vill nämligen ogärna missa deras morgonritual.

– Det har blivit tradition att jag ger henne frukost på säng. Det är nog bara fem-tio dagar om året jag missar det. Vi har så härliga mornar tillsammans.