Det perfekta tillfället finns aldrig. Richard och Line Sollenby var inte ens gifta när de fattade beslutet att två pojkar skulle bli en del av deras familj. Livet förändrades för alltid.

– Allt det som jag förut tyckte var så viktigt, blev inte så viktigt längre. Det viktigaste var ju barnen, jag fick helt andra prioriteringar, säger Richard.

Lunchen har precis dukats undan från bordet hemma hos familjen Sollenby. De stora grabbarna är fortfarande på skolan, Nellie laddar för simskola och lillasyster Clara har fullt fokus på duplo-bygget på vardagsrumsgolvet.

– Det är lätt att tänka att livet måste vara så tillrättalagt för att man ska bli familjehem. Eller att man ska vara den perfekta familjen. Så tänkte nog vi också, säger Line.

Men livet blir inte alltid som man har tänkt sig. För ungefär 15 år sedan började en kvinna arbetsträna på Lines jobb. De blev goda vänner och Line blev ett starkt stöd för kvinnan och hennes son.

Så småningom fick Line den officiella rollen som kontaktperson.

Kvinnan fick senare ett barn till, men livet blev för tufft för henne att reda ut så båda barnen tvångsomhändertogs av socialtjänsten.

I det läget föreslog Line och Richard att barnen skulle komma till dem i stället för till en okänd jourfamilj. Då var pojkarna 6,5 respektive 5 månader gamla.

– Plötsligt kom vi hem med två barn, vi var inte gifta och bodde inte ens ihop, berättar Richard.

Det blev ett kaotiskt år. Richard blev hemmapappa på heltid i Lines enrumslägenhet på 20 kvadrat.

Under några få månader sa de upp sina respektive lägenheter, köpte en ny tillsammans och renoverade den, förlovade sig och gifte sig.

– I början trodde vi nog att det skulle bli en begränsad tid, berättar Richard.

Men när pojkarnas mamma tog sitt liv ställdes Line och Richard inför ett vägskäl. Sönernas biologiska pappor hade inte möjlighet att ta hand om barnen. Var Line och Richard beredda att ha pojkarna hos sig på längre sikt?

– Vi hade ju aldrig tänkt söka något sådant här, det bara drabbade oss. Vi visste inte till fullo vad ett ja skulle innebära, men vi kunde inte leva med ett nej, säger Line.

Richard instämmer:

– Våra liv ställdes på sin spets, men vi kände att vi verkligen ville finnas till för de här barnen.

Familjen utökades så småningom med de biologiska barnen, döttrarna Nellie och Clara. Pojkarna fick småsyskon, helt okomplicerat, och för tjejerna är det inte krångligare än att storebröderna inte har legat i mammas mage. Det finns fyra barn i familjen, punkt slut.

Ibland har Richard fått frågan i all välmening: Hur går det för pojkarna?

– Jo tack det går bra för alla mina fyra barn, brukar jag svara. För mig är det ingen skillnad, säger Richard.

Vad har det här betytt för er som familj?

– Vi har ju inget annat att jämföra med, säger Line, men jag hoppas och tror att det har gett både oss och våra biologiska barn en annan syn på livet. Att vi inte bara finns till för oss själva. Det behöver inte vara så svårt att betyda något för en annan.

Richard tar bilden av hur en bra lärare kan göra skillnad för ett barn som har det svårt, bara genom att finnas där på skolan som trygg vuxen, någon som ser dig och ger den där extra klappen på axeln ibland. Det finns många barn som berättat hur det har fått dem att orka en dag till.

– Om en sådan liten insats kan göra så stor skillnad, vad kan då inte en kontaktfamilj eller ett familjehem göra? Det finns så många barn som inte har den självklara tryggheten att komma hem till. Men där kan vi hjälpa till och öppna dörren till vårt hem, säger Richard.

Tillsammans med Pingst FFS planerar nu Richard för ett rekryteringsprojekt för att få fler kristna att öppna sina hem för barn i behov.