Hej Christina! Jag trodde aldrig detta skulle hända vår familj, men nu har jag och mina syskon blivit osams. Vår pappa gick bort för fem år sedan och i höstas gick vår mamma bort. Vi syskon är rätt olika och umgås inte så mycket. Ändå har vi tidigare haft goda relationer. Men när vi nu skulle dela upp arvet efter mamma, uppstod en konflikt om sommarhuset som våra föräldrar ägt. Jag vill sälja min del i stugan för jag tycker det blir för krångligt om tre familjer ska försöka fördela somrarna där. Men då anser mina syskon att jag antingen ska ta emot en tredjedel av stugan eller avstå från arvet, för de har inte råd att köpa ut mig. Stugan är värderad till knappt en miljon men min bror säger att han de senaste åren har fixat med den åt mamma så att den ökat i värde. Den värdeökningen menar han att ingen av oss två systrar har någon rätt till. Hur gör vi? Just nu orkar vi inte ens prata med varandra och uppdelningen ligger på is.
Christina svarar: Konflikter runt arv och olika åsikter om vem som har mest rätt till vad är tyvärr väldigt vanliga och kan röra allt från kaffeserviser till gårdar för miljonbelopp. De olösta tvisterna tenderar dessutom att gå i arv till nästa generation, och nästa… För den berättelse som traderas är begripligt nog den som beskriver att den egna sidan blivit orättfärdigt behandlad och bedömd. Det är ju så det upplevts.
En del av dilemmat beror på att juridisk rätt och det vi uppfattar som moraliskt rätt inte alltid ger samma utfall. Rent juridiskt spelar det ingen roll vem som brytt sig mest om den avlidne eller om den avlidna önskat något särskilt, om det aldrig blev nedskrivet i ett formellt testamente. Ändå är det ofta klokt att låta den opartiska juridiska praxisen fälla avgörandena i de fall man inte själva hittar en bättre lösning som alla är tillfreds med.
Är det något syskongrupper kan ha starkt inpräntat i sig så är det att det ska vara rättvist. Var och en ska få det man har rätt till och har gjort sig förtjänt av. Men arvsskiften tar ibland fram sidor hos oss själva, som vi annars inte riktigt har kontakt med. De riskerar att väcka vårt eget habegär och kan få oss att se de andra som våra motståndare, några som vill ta något ifrån oss. Många känslor kommer också till ytan när man röjer ett dödsbo och fördelar ett arv. Sorg, vemod, besvikelse och tacksamhet blandas med en mängd praktiska bekymmer.
Även när arv är fördelat i synbar sämja, kan det ligga kvar tankar och gro efteråt. Man kan ha upplevt att någon annan uppträtt okänsligt och kanske roffat åt sig. Inte nödvändigtvis för att man själv ville ha mer, utan för att man av flera skäl är skörare än vanligt. Den som vill göra uppdelningen snabbt och effektivt riskerar att uppfattas som att den bara klampar in i dödsboet. Ett bodelnings-förfarande främjas därför av lugn, varsamhet och omtanke.
När en låsning som den du beskriver uppkommit, behöver alla ta ett steg tillbaka för att lugna känslor och tankar, men sedan återta kontakten med varandra. Ingen vill ju den andre illa och ingen önskar en osämja som inte går att överbrygga. Men alla vill bli respekterade och lyssnade till. Kanske finns det någon som ni alla har förtroende för, som kan vara med när ni för samtal? Gärna någon som har den juridiska sakkunskapen.
Låt besluten mogna fram till vad som blir bäst för alla, undvik stressbeslut som riskerar att köra över någon. Det är vanligtvis ingen god lösning att någon avstår från sin del av arvet för husfridens skull. Det går inte bara emot viljan hos den som lämnat arvet till er, det ligger också kvar i er alla efteråt, att allt inte blev riktigt och rätt. Låt utgångspunkten vara att bevara vänskap och respekt, ingen egendom är mer värd än det. Sedan kan arvet fördelas.
I.K
