Det är knappt att jag vågar tänka tanken fullt ut. Vem hade
jag varit i Knutby Filadelfia? Vad hade jag gjort om jag var en av de unga
människor som hade lockats till den växande, karismatiska pingstförsamlingen i
det lilla idylliska samhället med den särdeles varma församlingsgemenskapen?
Den pågående rättegången i Uppsala mot de tre åtalade pastorerna i den före detta Filadelfiaförsamlingen i Knutby väcker obehagliga minnen till liv, inte bara för dem som var med. Själv gick jag en bibelskola den där vårterminen 2004 när den uppländska orten över en natt gick från att vara ett svenskt litet samhälle bland tusen andra, till att för alltid förknippas med mord, sex, makt och kristen tro.
Det är just det där sista som gör att jag har svårt att
släppa Knutbydramat. Utan inslaget som handlar om att det till en början var en
kristen församling bestående av vanliga kristna människor, skulle ett dylikt
kriminaldrama väckt föga intresse, åtminstone hos mig.
Men denna ingrediens har ställt händelserna i ett helt annat
ljus. De har krupit under skinnet. För, exakt samma sånger som sjöngs i
gudstjänstlokalen i Knutby, stämde även jag in i bland bänkraderna i min
barndoms pingstkyrka (förutom de som Åsa Waldau skrev till församlingen). Exakt
samma gester av lyfta händer som ungdomarna i Knutby använde sig av för att
lovprisa den Gud de ville följa, brukade även jag mig av.
År 2009 var jag besatt av allt som kretsade kring dramat i församlingen/sekten. Jag lånade hem alla böcker som skrivits på ämnet och frossade i detaljer. Uppsala stadsteaters uppsättning ”Knutby” samma år, framkallade en stark fysisk reaktion och jag kallsvettade mig igenom föreställningen med de kusligt porträttlika skådespelarinsatserna och med de välkända väckelsesångerna som ljudkuliss. Det där kunde ha varit jag! Så kände jag. Jag tänker på det än i dag, 16 år efter mordet och knappt två år efter att sekten helt upplösts.
Att det var vanliga människor fyllda av hopp och längtan som drabbades. Det kunde ha varit jag, kanske även du. Vi ska inte döma de som låter sig förledas. I stället får vi hjälpa varandra att lyssna in Guds kärleksfulla röst, och inte de personer som med säkerhet säger sig ha hört den.
