Alf svarar: Det här är ett vanligt problem och min erfarenhet är att inget annat får så många engagerade, kristna föräldrar att känna så mycket skuld, som när barnen vänder kyrkan och ibland också Gud ryggen. Nu tycks era barn ha funnit en tro vilket ni kan glädjas åt. Tyvärr finns det inga enkla svar. I så fall hade ni säkert redan funnit det själva. Men jag vill dela med mig av några tankar.

Att fortsätta tvinga med era barn till kyrkan tror jag kan ge dem en ännu mer negativ attityd till kyrkan och kanske också Gud och er som föräldrar. Men kanske kan ni alla kompromissa, så att barnen följer med er till exempel en gång i månaden? I en familj tycker jag att man också ska ställa upp för varandra. Ni kanske skjutsar och följer med dem till deras träningar flera gånger i veckan, även om det inte alltid är så roligt. Då är det inte fel att barnen ibland följer med er även om de inte alltid har lust.

Du skriver att era pojkar inte har några kompisar i kyrkan som de trivs med. Finns det andra barn till kristna föräldrar som ni kan uppmuntra dem att umgås med på fritiden? Vilka man umgås med har ju stor betydelse för vilka värderingar man får.

Försök också att fokusera på vad ni kan göra hemma för att stärka och fördjupa den tro barnen har. Vilka konsekvenser får er kristna tro, och hur påverkar det era relationer till varandra och andra? Hur påverkar er tro ert sätt att använda er tid, era pengar och era talanger? Det finns nog inget som påverkar barns trosutveckling så mycket som föräldrar som själva tar sin tro på allvar.

Prata öppet och berätta ärligt för era barn varför ni tror på Gud och varför ni är kristna. Uppmuntra era barn att också dela med sig av sina tankar om tron, speciellt viktigt är det i tonåren att de kan komma med sina frågor och sina tvivel.

Ta vara på möjligheten att läsa Bibeln och be tillsammans även nu när barnen blivit lite större. Gud kan verka långt borta när vi talar om honom, men mycket nära när vi ber och talar med honom. Det hände vid några enstaka tillfällen att min pappa bad högt när jag var liten. Jag har för längre sedan glömt vad han bad om. Men jag kommer alltid att minnas med vilken närhet, vilken känsla och vilken värme han bad.

Vårt ansvar som föräldrar är att genom våra ord och vårt liv visa barnen vad tron betyder för oss. Men det är inte vårt ansvar att de får en egen tro. En personlig kristen tro går inte att fostra eller tvinga fram hur mycket vi än anstränger oss. Att tro är deras eget beslut och en egen övertygelse som växer fram inom dem.